Stödhjul

Genom hela livet möter vi nya människor. Vissa av dem kommer att följa oss på resan och andra blir bara flyktiga bekanta eller kanske inte ens människor vi kommer att minnas. Så händer det då och då att vi stöter på människor som vi tror oss kunna lita på, som vi räknar med, som vi av en eller annan anledning sätter upp på listan över personer som vi antar att vi kan vända oss till när livet blir tungt. För det mesta så har magkänslan rätt, dessa människor är de som kommer att bli våra stöd, men då och då lutar vi oss mot någon som ger vika. Vår magkänsla har fel och våra till synes rimliga antaganden att dessa personer, som varit i vår närhet, fått tillträde till våra liv och verkat så kloka och pålitliga i medgång, ska finnas där även i motgång, visar sig felaktiga.

Känslan är inte helt olik den som uppstår när man som barn skulle lära sig att cykla. För att slippa springa dubbelvikta i tid och evighet monterade föräldrarna på stödhjul på cykeln, och så länge vägen var plan fungerade de perfekt. Visserligen lutade man ibland lite väl mycket, men man höll sig upprätt. Tills den dagen då man cyklade bredvid ett gupp. Hade man då oturen att luta sig mot ett av sina stödhjul tippade cykeln ofelbart.

Precis som de förhatliga stödhjulen möter vi då och då människor som på plan väg ger sken av att vara där för oss, men så fort det dyker upp ett gupp får vi ingen hjälp alls. På samma sätt som det oerfarna barnet inte känner fysikens lagar, och därför inte lutar åt andra hållet när guppet kommer, lutar vi oss åt fel håll och faller. Med barnets tillit ger vi också stundtals dessa stödhjul en andra chans, bara för att gråta barnets tårar när vi åter igen skrapar våra knän.

Så, kommer vi alltid vara lika blåögda som barnen? Kommer vi ständigt att skrapa våra knän? Kanske är det så. För till skillnad mot att cykla är att leva en långt mer komplicerad process, och från den första till den sista dagen kommer vi att behöva stöd. Så kanske kommer vi med jämna mellanrum, genom hela livet, att luta oss ut i ett tomrum istället för mot ett stöd. Det enda vi egentligen kan hoppas på är nog att lära oss att identifiera dessa stödhjul, och att hitta de människor som är äkta stöd, så att vi, den dag vi verkligen behöver det, tryggt kan luta oss åt rätt håll.