2008

Det är ju som lite brukligt att se tillbaka på året som gått denna sista dag i december.. Lite har jag ju lust att skita i det, men jag kommer inte på något annat att skriva som är originellt nog. So... here we go!

2008 var året då: (utan nån som helst logisk ordning)
... jag såg en rauk för första gången
... Johanna utropade: Kör innan Sprite:n kommer!
... jag blev Tryckbar, och därmed 25% snyggare
... jag gick på fest klädd som:
-en i en djungelstam
-en Sim
-Tryckbar
-ett barn
-schteeekare
-en porrig häxa
... Susanne myntade uttrycket allmän festristincest
... jag blev matchmaked på engelskan
... USA fick en svart president
... Apple blev min nya religion
... jag flyttade från Linköping
... jag flyttade till Norrköping
... jag hade järnkoll på buss och pendeltågstider Ryd - Norrköping
... ordet klyddigt blev en del av mitt ordföråd
... jag blev blond igen
... Maria konstaterade att jag är: ...en sån fucking blandning av skåning och norrläning att du är norsk!
... jag tog två fulvinsfyllor på Himpan och båda fick oväntade resultat
... en ananasslicer var årets underligaste julklapp

Tja, det hände ju som bekant en hel del mer. Men jag tror att det får räcka sådär. Inte för att resten är ointressant utan för att jag inte orkar lista i all evighet. Får väl göra en kompletterande lista imorrn om det skulle vara så.. Sen finns det ju alltid händelser vars signifikans man inte kan fastställa förrän långt senare. Så i vanlig ordning, den som lever får se!

Grått nytt hår på er!

Eldsjäl

Jag fick två nya idoler idag, två LHC-supportrar. Sitter uppflugen på en stol i e.on arena och slänger en blick bort mot ståplatsen. Där står de. På den delen av ståplatsläktaren som är avsedd för bortalagets klack, står två ensamma LHC-supportrar. För så är det. Är man ett fan så är man, inget snack om det. Då är det värt att åka 60 mil för att se en match. Sen är det ju möjligt att de är bosatta i landets norra regioner och inte alls åkt speciellt långt för att se matchen. Hur som helst hade LHC idag en två man stark klack som var där när resten såg matchen hemma på Canal+. I jämförelse med den stora och ihärdigt hejande Timrå-klacken var de kanske inte mycket. Men jag kan inte låta bli att kalla dem stora. För det är något speciellt med människor som brinner för något, oavsett om det är valutaunioner eller hockeylag. Människor som har en passion i livet är helt enkelt härliga. Det är upplyftande att höra dem tala om varför och hur. När de med eftertryck i rösten och en gnista i blicken talar om varför vad det nu kan vara är så viktigt för dem eller för mänskligheten får man hopp om människan. Ännu är vi inte döda, ännu har vi känslor och ännu är vi villiga att kämpa. För det är alla dessa eldsjälar som faktiskt tar oss vidare. Kan två LHC-supportrar resa till Timrå en söndag i december för att se en match tänk då vad andra kan göra för att stödja sin sak. Så låt era passioner brinna och inspirera till stordåd, eller bara gå på nästa hockeymatch vettja.

Mac-nörd

Otroligt hur lätt det går att macifieras. Två månader med OSX och jag stirrar oförstående på Vista och XP. För att inte tala om Internet Explorer, vad vill det programmet egentligen?! Tja, sa syster när jag för tredje gången fumlade efter ctrl för att högerklicka, du är Mac-nörd och jag är McNörd. Mer sant än så blir det kanske inte. Man blir på något förunderligt sätt helt innördad på det man håller på med dagligen. På något sätt får man underliga, halvt värdelösa insikter och lärdomar som man aldrig trott att man skulle få. Vissa kan man omsätta till något vettigt andra förblir just värdelöst vetande. Förhoppningsvis kan man någon gång i livet i alla fall använda de sistnämnda till att briljera med. Annars är det bara att inse att man är den skumma typen som vet saker som ingen annan bryr sig om att de inte vet och kontinuerligt upplysa sina vänner om saker som de fullständigt skiter i. Det har också sin charm =)

När juldagsmorgon glimmar

Då sover jag som ett utmattat barn. Sen är det bara att kräla upp och fara till mormor för lite fika. Det är något speciellt med julen. Helt enkelt en högtid som har lite bättre förutsättningar än andra högtider. Man vet vad som ska hända och i slutänden har man med stor sannolikhet fått ut vad man förväntat sig av det hela. Myspys, pepparkakor och paket. För att inte glömma det obligatoriska juldags firandet. Alla hemvändares glada dag. Fast i år är ingen av oss på väg in mot de långa köerna i stan. I år blir det hemma-hos-fest och badtunna. Kan ju bli trevligt värre, och med tanke på de bjudna skruvat värre. Den som drunknar först vinner. Men, borde inte den som är sist kvar vinna?? Nej, naturligtvis inte, den får ju städa upp efter de andra!

Snövit, den barnförbjudna versionen

Mitt i julstöket kommer morbror över en sväng. Hämtar lite saker och tar en kopp kaffe. Givetvis kommer frågan om hur morgondagen ska firas upp och snart glider samtalet över på Kalle Anka. Mamma och morbror är rörande överens om att några av de roligaste delarna har fått stryka på foten eftersom de ansetts vara för våldsamma eller läskiga.

" Mamma: - Som när Snövits styvmor kommer..
Syster: - Kommer Snövits styvmor i den!? "

Nej, nej syster. Den versionen när Snövits styvmor kommer visas bara på tv 1000 klockan 12 på natten ;) Den är definitivt inte lämplig klockan 3 på julafton.

Men nu ska jag hänga upp ljusen i min och systers egna gran, också kallad den fula granen. En plastgran där alla pynt som inte får hänga nere i den riktiga granen hamnar. Denna orgie i dålig smak, vad gäller julpynt, har på något sätt blivit en bisarr tradition i vårt hem. Så nu när skinkan är färdig, granen nere är pyntad och huset börjar lukta jul är det dags för mig att göra min plikt.

En synnerligen god jul på er och massa klappar och knäck!

Regler är ändå mest som riktlinjer

Var på Paradisbadet idag. Precis som när man var liten... fast... mindre. Allt som var överväldigande, lite läskigt och mest av allt stort när man kom dit som nyfiken 12åring har liksom krympt. Men någon gång under alla dessa år som jag inte varit där, typ 6 eller nått ditåt, har de byggt en stor rutschkana som bäst övervinnes med en stooor badring. Weee! Reglerna påstod att det var max en person per ring, max två personer per dubbelring och max två ringar ihop. Vi antog kallt att de mest var att anse som riktlinjer. Vi var ju faktiskt tre personer och det vore ju taskigt att lämna någon bakom. Tre på en dubbelring var ju helt optimalt. Tre på två enkelringar kan ju inte riktigt ses som mer än 1,5 personer per ring och det kan man ju med lite ologik runda av neråt till 1 person. Tre personer på en enkelring var däremot inte en lysande idé. Instabilt, smärtsamt och ofunktionellt. Redan i första kurvan gick det åt skogen. Hägglund gjorde en faceplant och jag och Ola landade ovanpå honom. Sedan ägnade Ola och jag resten av nedfärden åt att komma först och Hägglund ägnade den åt att ha ont. Men som Ola sa (angående pulkåkning): Om det inte går fort och det finns en risk att det kan göra ont vill jag inte vara med. Dessutom är ju regler till för att brytas och lite learning by doing har ju aldrig skadat, eller...

En hyllning till SJ

Jag tror bestämt att det är avgjort nu. SJ är höjden av dålig service. Visst, jag är fullständigt medveten om att man kan bli utan plats om man bokar en biljett utan platsreservation. Men i egenskap av student känner jag att de kronor extra som SJ vill ha för den garantin kan gå till andra saker. Det är dyrt nog att ta sig hem till norrland ändå.

Idag när jag kliver på tåget inser jag ganska snabbt att det inte handlar om att hitta sig en bra fönsterplats utan att hitta en plats alls. Kvickt som en tungt lastad och ganska efterbliven iller lägger jag vantarna på en ledig stol. Förvisso vid gången och baklänges, men tillräckligt bra för att jag ska få sova en stund. Så långt är allt väl. Eller, i alla fall för mig. För vid varje ny station blir antalet stående fler. Så när vi närmar oss Stockholm meddelar personalen att vi, på grund av problem med tåget måste byta tåg till ett annat för att ta oss sista biten upp till Gävle. Så ut på perrongen väller en hel hög med människor som blandas med en annan hög människor bestående dels av folk som inte fattat vilket av tågen de egentligen ska gå på och dels av folk som ska möta dem som ska avsluta sin resa i Stockholm. Kaos med andra ord. I stora grupper är det ibland väldigt svårt att skilja på människor och höns! Hur som helst väller större delen av oss bort mot det väntande tåget. Det blir snart smärtsamt uppenbart att det inte bara är ont om sittplatser, det är totalfullt. Även de bokade vagnarna är fulla och i den obokade vagnen står folk genom hela gången. På något halvt oförståeligt sätt lyckas jag klämma in mig i ett hörn vid en av vagnens dörrar och sittande på min väska tackar jag högre makter för att jag inte valde att packa i ryggsäcken utan i den hårda resväskan. När så min rumpa börjar domna kan jag inte låta bli att fundera på, vad är det jag betalar för; rätten att ta upp ytrymme på deras tåg? Känslan av en domnad häck? Att sitta på min väska och röra mig samtidigt?

Så anländer vi till Uppsala och på något vis får jag för mig att nu ska trycket lätta. Visst jag kommer inte få en sittplats ändå. Men vi kanske kan slippa stå som packade, vinglande sillar. Men åter igen visar SJ sin briljans. Eftersom jag från min plats inte såg ut vet jag inte hur många som klev av. Men jag vet att i min ände av vagnen var det i alla fall 1,5 gånger så många som klev på. Hur tänkte man här? Om vi har ett tåg med 200 passagerare för mycket och 20 av dem kliver av i Uppsala. Hur många obokade biljetter kan vi sälja från Uppsala? Hum.. ska vi säga 40, kanske 50, vad tror ni?? Någon stans kände i alla fall jag att här var måttet rågat. Jag är hemskt ledsen men vi är inte får!

När tåget rullar iväg hörs tågvärdinnans röst. Hon konstaterar att även hon trodde att trycket skulle lätta i Uppsala och att det är starkt gjort att stå som vi gör. Tja, vad har vi för val, bäää! Så fortsätter hon med att säga att hon inte heller nu kan komma ut och titta på biljetterna, det är helt enkelt en fysisk omöjlighet. Ja men jäklar då, det som är det bästa jag vet. Nu blir jag ju riktigt ledsen. Jag menar, hade hon bara kommit och kollat min biljett hade ju inte resan mellan Stockholm och Gävle känts som ett hån alls. Eller... vänta nu..

Sammanfattnignsvis: Ta er i häcken SJ, man kan inte sälja oändligt antal obokade platser. Människor går inte att stapla, vi saknar alldeles för många egenskaper som lådor har!

Jag <3 att hitta varorna

Fixade just de sista julklappsinköpen och plockade ut min biljett för morgondagens hemresa. Sen var det dags att handla lite småsaker att knåpa ihop en middag av. Tänkte att eftersom Netto ändå låg på vägen hem, varför ta omvägen till Hemköp. Såhär i efterhand inser jag att det förmodligen hade tagit lika lång tid att gå till Hemköp och jag hade inte känt mig ens hälften så felplacerad. Kan helt lugnt säga att det var en mindre utmaning att hitta något där inne. Finns säkert någon snillrik anledning till att varor i samma kategori inte står bredvid varandra. Kanske sitter det någon ond människa med en övervakningskamera och tittar på min förvirrade vandring fram och tillbaka i affären för att samla ihop en ganska oansenlig hög med varor. Eller så är det bara för att personalen tycker om att bli överraskad när de kommer till jobbet och inte vet var något är. Men det faktum som förvånade mig mest var nog en stor pall med färgat toapapper för 9.50 paketet. Köper folk verkligen vad som helst bara det är billigt? Ärligt, vilket behov fyller pastellfärgat toapapper? Eller förresten, svara inte, jag vill inte veta!

Jag erkänner mig besegrad

Jag antar att jag får skylla mig själv när jag döper en blogg till "Nej, jag är inte bitter...". Det är ju givet att den på ett eller annat sätt kommer att göra mig bitter. Vad som hände vet jag inte men på något vis verkar den faktiskt ha tagit livet av sig. Jag antar att jag har missat något i den allmänna förvirring som har härskat de senaste veckorna. Hur som helst kommer jag inte åt den längre. Därför hissar jag den vita flaggen och ger upp. Vila i frid emla.bloggspot.se, nu kör vi itsanirony.blogspot.com.

Enjoy, friend and enemy!