En hyllning till SJ

Jag tror bestämt att det är avgjort nu. SJ är höjden av dålig service. Visst, jag är fullständigt medveten om att man kan bli utan plats om man bokar en biljett utan platsreservation. Men i egenskap av student känner jag att de kronor extra som SJ vill ha för den garantin kan gå till andra saker. Det är dyrt nog att ta sig hem till norrland ändå.

Idag när jag kliver på tåget inser jag ganska snabbt att det inte handlar om att hitta sig en bra fönsterplats utan att hitta en plats alls. Kvickt som en tungt lastad och ganska efterbliven iller lägger jag vantarna på en ledig stol. Förvisso vid gången och baklänges, men tillräckligt bra för att jag ska få sova en stund. Så långt är allt väl. Eller, i alla fall för mig. För vid varje ny station blir antalet stående fler. Så när vi närmar oss Stockholm meddelar personalen att vi, på grund av problem med tåget måste byta tåg till ett annat för att ta oss sista biten upp till Gävle. Så ut på perrongen väller en hel hög med människor som blandas med en annan hög människor bestående dels av folk som inte fattat vilket av tågen de egentligen ska gå på och dels av folk som ska möta dem som ska avsluta sin resa i Stockholm. Kaos med andra ord. I stora grupper är det ibland väldigt svårt att skilja på människor och höns! Hur som helst väller större delen av oss bort mot det väntande tåget. Det blir snart smärtsamt uppenbart att det inte bara är ont om sittplatser, det är totalfullt. Även de bokade vagnarna är fulla och i den obokade vagnen står folk genom hela gången. På något halvt oförståeligt sätt lyckas jag klämma in mig i ett hörn vid en av vagnens dörrar och sittande på min väska tackar jag högre makter för att jag inte valde att packa i ryggsäcken utan i den hårda resväskan. När så min rumpa börjar domna kan jag inte låta bli att fundera på, vad är det jag betalar för; rätten att ta upp ytrymme på deras tåg? Känslan av en domnad häck? Att sitta på min väska och röra mig samtidigt?

Så anländer vi till Uppsala och på något vis får jag för mig att nu ska trycket lätta. Visst jag kommer inte få en sittplats ändå. Men vi kanske kan slippa stå som packade, vinglande sillar. Men åter igen visar SJ sin briljans. Eftersom jag från min plats inte såg ut vet jag inte hur många som klev av. Men jag vet att i min ände av vagnen var det i alla fall 1,5 gånger så många som klev på. Hur tänkte man här? Om vi har ett tåg med 200 passagerare för mycket och 20 av dem kliver av i Uppsala. Hur många obokade biljetter kan vi sälja från Uppsala? Hum.. ska vi säga 40, kanske 50, vad tror ni?? Någon stans kände i alla fall jag att här var måttet rågat. Jag är hemskt ledsen men vi är inte får!

När tåget rullar iväg hörs tågvärdinnans röst. Hon konstaterar att även hon trodde att trycket skulle lätta i Uppsala och att det är starkt gjort att stå som vi gör. Tja, vad har vi för val, bäää! Så fortsätter hon med att säga att hon inte heller nu kan komma ut och titta på biljetterna, det är helt enkelt en fysisk omöjlighet. Ja men jäklar då, det som är det bästa jag vet. Nu blir jag ju riktigt ledsen. Jag menar, hade hon bara kommit och kollat min biljett hade ju inte resan mellan Stockholm och Gävle känts som ett hån alls. Eller... vänta nu..

Sammanfattnignsvis: Ta er i häcken SJ, man kan inte sälja oändligt antal obokade platser. Människor går inte att stapla, vi saknar alldeles för många egenskaper som lådor har!