Om det vore hemhemma...

Imorse när jag gick till skolan var det grått och lugnt med lite snö här och var från gårdagens snöfall. Under tentan kunde jag ana solen över Norpan och på taket mitt emot rann det vatten. Så när jag kliver ut i det fria efter tre timmar juridiskt ordbajs möts jag av hemlängtansväder. Det är blött på marken, en kylig mildhet i luften och lite sol mellan molnen. Min termometer säger 0 grader, ändå tänker jag på vår. För hade det här varit i norr hos mamma och pappa så hade det varit vårväder. Härligt, påskigt, kladdigt vårväder. Det är lite svårt att förklara om man inte sett det, men det är något speciellt med snö som smälter i vårsol. Efter månader av kyla och vitt så blir det lera och fågelsång. Även om leran är döden för mina älskade mockaskor och det egentligen är långt till knoppning och grönt gräs så är det härligt. Så förlösande och befriande med porlande vatten lägst promenaden eller att bara sitta på en snöhög i smatten och låta vårsolen måla mitt bleka vinteranlete i en färg som kan liknas vid mänsklig hudton. Precis som er så ser jag ett marstrist och blött Norpan, men om jag blundar kan jag känna doften av norrlandsvår och höra hur katten med varsamma steg ger sig ut på äventyr efter månader sovandes i fåtöljen. För det är sant som det sägs; man kan ta norrlänningen ur norrland men man kan inte ta norrland ur norrlänningen.