Utmaningar

Det där med träning är inte lätt. Även om man kommer igång och tränar regelbundet tar det emot att gå iväg ibland, det regnar, man är trött, det är något bra på TV, passet är ju inte så kul egentligen och så vidare. Och sanningen är den att alla pass har sina utmaningar. På vissa pass är det någon rörelse man inte kan, som den där styrkeövningen som alltid ger mig en vansinnig kramp i låren, på andra pass är man bara för att man känner att man måste och själva tristessen är en utmaning. Idag insåg jag vad som är utmaningen med aerobicpasset, den korta tjejen som jag alltid lyckas hamna brevid! Okej, nu har det brunnit för Maria, tänker ni. Men icke då. Det är nämligen så att man rör sig en hel del i sidled under passet och eftersom hon knappt når mig till bröstet så har hon också kortare ben än mig. Kortare ben betyder kortare steg så om jag inte ser upp så snubblar jag över henne. Dessutom är vi ju också ett gäng glada ammatörer så ingen av oss (inte heller jag) håller oss på någon form av linje. Detta gör ju också att jag inte har någon aning om var hon egentligen befinner sig, så när jag minst anar det är jag bara någon decimeter från att bli skallad i solarplexus.

Hur kom jag då fram till detta kan man undra. Jo, idag var hon inte där och det gick, som Tommy skulle ha sagt, glimrande! Jag som alltid trott att mina svårigheter med aerobic berodde på att jag saknar taktkänsla och är totalt odansant. Tänk så fel man kan ha... eller?