The story about T and me

Jag vaknade i morse av ljud från utanför genom T's öppna sovrumsfönster. Sådana ljud som jag inte hör i min lägenhet, dels för att jag inte kan ha mina fönster öppna och dels för att jag bor mitt i en stad. Ljud som regn och en kuttrande duva. Jag kommer att sakna de ljuden. Det är en massa annat som jag kommer att sakna också, för det som började med den underliga killen som åt upp min överblivna macka, på jobbet för två år sedan, har tagit slut. Inte för att vi blev tillsammans då, när han åt upp de delar av min frukost som jag inte ville ha, men det var så jag lärde känna honom. Inte heller kan man väl säga att det tar slut, för vi finns ju båda två fortfarande, vi är bara inte tillsammans. Det är det som är till ända, nästan åtta månader av knäppheter, smeknamn som närmast kan liknas vid förolämpningar och en himla massa mysiga stunder. Ibland räcker det inte till, ibland fattas det där lilla som behövs och man vet inte vart man ska hitta det. Som när strumpor försvinner i tvätten, inte alls logiskt, men likt förbannat är de borta och man vet inte var eller hur man ska hitta dem. Så är det, väldigt rätt men ändå inte. Då finns det inte mycket man kan göra. Utom kanske att vara tacksam för allt det som varit bra. Så tack snygging, för att jag fick vara knubbsork, för att du introducerade mig för Ben&Jerry's, för att jag fick lära mig att det är kul att slåss med fiskar (om man är japan), för alla gånger vi har skrattat och brottats och för alla mysiga kvällar i soffan. Du är en härlig människa och jag är glad att jag fick vara din flicka en stund.

Så åter igen citerar jag Lord Tennyson:
Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls.
Och går i ide fram till på fredag. Då drar jag till Götet för att träffa syster och fikaflickorna, men först ska jag som sagt gömma mig i min håla ett tag och slicka såren. Jag tänker inte svara i telefonen eller städa och jag tänker äta hur mycket glass jag vill. Så det så!