Sol ute...

Det är 14 grader varmt och sol ute. Så vaknar frågan; hur viktigt är det egentligen att diska? Måste jag förbereda pitchen så mycket? Det är ju trots allt hur mycket skönare som helst att sitta i parken. Det finns helt klart dagar då man önskar att man inte valt en utbildning där allt måste göras med hjälp av en dator. Jag antar att jag inte har så mycket annat att välja på än att skriva stödord och längta till framtida ledigheter.

Sommar=synd

Våren lockar, väcker drömmar om sommar, om sjungande fåglar, ljumma kvällar med vänner och öl och allt annat som gör sommaren till sommar. Då händer det. Alla planer på att plugga, träna, få nog med sömn eller göra vad som nu kan vara nyttigt, klokt och hälsosamt flyger sin kos till förmån för det som känns bra, det som är somrigt. För sådana är vi nordvarelser, sommartörstandet. Så när dagarna blir långa kryper vi ut och lever livet, unnar oss små vardagssynder och vi gör det med ett leende på läpparna. Det är vår, det luktar sommar och jag syndar. Äter på Trappan istället för att träna och bloggar istället för att plugga. Och det tänker jag fortsätta med. Något ska man ju leva på när vintermörkret tränger sig på igen.

Rätt vad det är

Ibland, lite överraskande fast ändå väldigt logiskt, mitt i ett hav av deadlines och allmänna funderingar, så kan det hända sig att det rätt vad det är bara känns riktigt bra. Ibland, när man inte trott det fast man borde ha vetat, trots stressen och förvirringen, så smyger det sig på, rätt vad det är så är man för en stund precis där man ska vara. Ibland, som en överraskning fast ändå inte, rätt vad det är, så är det bara som det är. Som en liten reality check, så att man inte glömmer vad det är man håller på med. Rätt vad det är så är det jäkligt bra att bara vara jag.

Tur man inte har tics

På väg hem från Friskis igår hoppade jag in på ICA för att inhandla lite matprylar och en engångsgrill till kvällens happening. När jag står där i kön och känner doften av tändvätska stiga från korgen får jag syn på en kvinna mittemot. Hon hade en svart jacka i ett material som såg ut som fejklack. Då slog det mig; vilken tur att jag inte har någon form av sjukdom som gör att man får tics. I mitt fall skulle detta givetvis leda till att jag ventilerat alla mina bisarra tankar och associationer högt, gärna med armen utsträckt, pekandes på personen jag ironiserade över. Naturligtvis skulle inte hela tankekedjan skrikas ut. Det skulle istället bli mer som i Scrubs, när JD driver iväg i fantasier och sedan kommer tillbaka till världen och högt uttalar sin konstiga slutsats. Jag har dock inte lika livlig fantasi som JD så mina slutsatser skulle nog bli lite mer förståeliga, men lika fullt olämpliga att skrika ut. Så medan tanten med jackan lämnar butiken och jag staplar varor på bandet tackar jag who ever made me för att jag inte har tics. Det skulle helt enkelt inte bli bra!

V

Våriga, vackra värld
Varmt välkomnande vårdagar
Väldigt värmande vänner
Virilt valsande valmo
Varande vaksam väntan
Vekt vädjande vardagar
Vandrande vänlighet
Värmande verklighet

Det är synd om människorna

Tänk alla problem vi har. All tid vi lägger på att bry oss om än det ena och än det andra. Saker som vi inte har med att göra egentligen. Vi lägger oss i där vi inte ska ha näsan och spenderar tid på att ha åsikter om saker vi borde skita i. För ärligt talat, om människor är nöjda med hur de har det, vilka är vi att döma. Framförallt, varför ska vi göra det? Är det inte bättre att helt enkelt acceptera hur folk väljer att leva sina liv och se till att göra sådant som är vettigt. För trots allt kan det vara bättre att hålla klaffen ibland. Ja, jag sa det, det är inte alltid bäst att säga vad man tycker (även om det väldigt ofta är det). Ibland ska man bara behålla sin näsa i ansiktet. Helt ärligt, är folk nöjda kanske saker är som de ska.

Eller har vi så lite vettigt att göra med vår tid att vi måste engagera oss i vad andra gör? Brinna för en fråga som inte är en fråga, i alla fall inte en fråga för oss. Det är synd om människorna, som har så många bekymmer. Det är synd om människorna, som inte inser att hälften av dem inte är bekymmer. Det är synd om människorna, som inte är så glada som de skulle kunna vara. Det är tur för mig att jag har någon som fäller ner min skärm ibland och påminner mig om att det finns annat att göra. För det är synd om mig också, jag sitter också och har åsikter om saker jag inte har med att göra. Istället för att göra det bästa jag kan med mitt eget liv. Så det är tur för mig att jag vet att det är synd om mig... eller så är det bara tur för mig.

Det blir ju inte bättre heller

Trots all god planering som sa att jag hade hur lång tid som helst på mig att skriva min interaktionsdesignsrapport så satt jag, som bekant, natten innan inlämning och skrev den. Precis som jag riskerar att sitta natten innan pitchen och utveckla mitt koncept. Jag vet att jag inte lär mig optimalt genom att göra så och att jag missar de saker som gör det så bra det kan bli. Men idag fick jag feedback på rapporten. Några missar (som jag ju vet om) men trots allt en 4a. Jaha, men då så, det gav mig ju verkligen incitament till att börja i tid nästa gång! NOT! Det blir ju inte bättre. Jag måste verkligen skaffa mig elstötsmanicken!

Trots all god planering

Så var det dags igen, för skola alltså. Första föreläsningen idag, och vips har jag en hög med saker som väntar på att jag ska rycka upp mig och göra dem. Ljuva liv. Jag har dessutom en planering. Det har jag alltid. På något sätt blir det alltid så att jag fastnar med något annat, idag var det spel på Facebook. Jag hoppas (och är rätt övertygad om) att T inte läser här. För jag tror att detta kommer att bita mig i rumpan då. Men på något sätt vet jag redan att jag kommer att plugga mig vansinnig dagen innan deadline trots all min fina planering. Jag vet inte varför, kanske är det så att jag gillar det, eller så borde jag skaffa någon form av pryl som ger mig elstötar när jag inte gör det jag ska, men så kommer det att bli. Kanske borde göra någon form av undersökning på bra anledningar till varför jag skjuter upp saker hela tiden. För gott folk, trots allt är god planering värdelöst om det inte finns någon som genomför det planerade!

Det är fan inte lätt

Som den stalker jag är (det är väl det Facebook och bloggar är till för, att hålla ett öga på alla bekanta som man alltför sällan pratar med) kikade jag in på Tokas blogg i eftermiddag. Å allt jag kan säga är att det är fan inte lätt. Fast man önskar ju att det kunde vara det, eller hur. Det där med förhållanden alltså. Att det fanns en manual så att man slapp alla missförstånd och konstigheter. Det vore ju så mycket enklare om alla bara tänkte som jag gör. Självklart skulle det ju vara så mycket tråkigare och mer förutsägbart också. Men ibland skulle det vara förbannat praktiskt. Så enkelt om man slapp fundera på vad något egentligen betyder, för det betyder precis det jag tror. För faktum är att det kan göra vem som helst knäpp, i mitt fall knäppare (om det är möjligt). Så sitter man där och kan inte låta bli att tänka; Varför kan det inte bara funka, sådär smidigt som det gör för alla andra. Naturligtvis har man fel där också, det funkar inte felfritt för alla andra heller. Alla driver vi varandra till vansinne ibland. Fast det kanske är det som är poängen, att tycka om någon trotts vansinnet och all missförstånd. Eller så är vi bara korkade hela bunten.

Vad jag egentligen ville säga är; Toka, been there. Och ja, du har rätt att vara arg. För man har rätt att vara arg om någon gör en arg. Man har rätt att inte flina och säga att allt är bra. Man har rätt att säga; snälla gör såhär istället, för jag blir så arg och ledsen när du gör som du gör. Man har helt enkelt rätt att ställa krav. It takes two to tango. Det är en jäkla balansgång, men om vi inte blir lite arga då och då så kommer vi att trilla av. Men det är fan inte lätt. Det är tur för dem att de är söta de små liven.

För övrigt var det Risk-reunion igår. Att kanalisera våld och ondska via små plastarméer är alltid lika grejt. Bara för att publicera det i alla kanaler jag kan hitta så säger jag det här med: Christian det är 28 inte 27 ;)

For the king!

Eller snarare the queen. Mästarinnan av ordbajs och ihopljugna examinationer har gjort det igen. Rapporten är avklarad. Nu ska jag sova några timmar innan jag tar tag i korrläsningen. För övrigt kan jag meddela att Arlas banan och lime fil smakar rätt underligt. Inte helt oväntat men man måste ju prova. Go'natt på er!

Nattuggla

Vet ni vad jag gör? Jag sitter uppe och skriver min interaktionsrapport. Klok? Kanske inte. Men det är lika bra att fortsätta när man har ett flow. Vet inte riktigt om det är ett flow nu... Börjar känna mig rätt sliten.. Men lägger jag mig nu får jag väl aldrig in den. Klockan är 04.42 och jag är halvvägs genom diskussionen. Wooppa!

Report me

Skriver rapporter i mängder.. Det är dumt att ligga efter barn, kom ihåg det! Praktikrapporten är i alla fall så gott som klar och interaktionsrapporten är väl i alla fall halvgjord... Det kan gå, det kan gå. Håll en tumme för mig. Nu ska jag sova i några timmar innan jag tar tag i det hela igen. I am report! Report me!

To tenta or not...

Har omtenta på Advanced English om cirka en timme.. Jag har INTE pluggat. Hur fan gör man det egentligen? Läser ett lexikon? Det enda jag har gjort är att läsa min interaktionsbok, till kursen jag har en restrapport att avsluta till fredag i. Den är ju faktiskt på engelska... Dessutom är det fint väder ute, sol och 9 grader. Det skulle ju vara guld med en promenad eller bara sitta i solen och plugga.. Så dagens stora fråga är, to tenta or not to tenta.. Damn you skolan!

Snyltaren

Jag är en dålig människa. Jag snyltar på grannens trådlösa nätverk. För de har redan gjort så som vi alla borde göra. De har ett öppet nätverk. När ipred trädde i kraft sa någon: Om alla öppnar sina trådlösa nätverk så blir internet fritt. Det är faktiskt en ganska god tanke. Har jag inget lösenord kan ingen bevisa att det var just jag som laddade ner från min uppkoppling.. Naturligtvis kommer detta inte att funka, för i Snålsverige vill vi inte dela med oss. Har jag betalt för internet ska ingen jäkel frisurfa, och så vidare.. Så här sitter vi nu med våra låsta nätverk och klurar. Utom grannen då... Fast det har nog aldrig slagit dem att tjejen i kåken bredvid inte kan släppa sin Mac och använda päronens gamla Windowsburk utan hellre sitter böjd som en ostkrok (ja, det heter ostkrok om man kommer från Norrland. Acceptera!) och snyltar vid sin älskade Macie. Sån är jag, deal with it!

För övrigt så är Sandarna sig likt. Katten hårar, hönan Gertrud är full med påskgodis och än ligger snön kvar på gräsmattan. Norrlandsvår är grejer det. Synd bara att jag tvingas tillbringa helgen med min trogne följeslagare, och nästintill evige älskare, pluggandet. Ja, jag vet, det är inte långt kvar nu. Nästa vår vid den här tiden lär jag vara en ångestboll som inte vet vad hon ska ta för sig när LiU inte kommer att förse henne med skarpa projekt inbäddade i studentvärldens fluffiga skyddsvadd och CSN inte betalar hennes hyra. Men ett litet tag till kan jag klaga, fast jag vet att jag har det bra. Så därför tar jag chansen. Onda plugg, fula rapport, döden dö på er!

Att resa är inte alltid att utvecklas...

Storhelger leder på ett inte helt förvånande vis till att hälften av landets mongos samlas på Stockholms Central. Av någon anledning tycker folk att det är helt befogat att stanna upp i slutet av en trappa och bara se sig om, fast de har sådär en trettio personer bakom sig som också vill ner för trappan, förbi idioten och till nästa tåg. Men det är väl onödigt att tänka på dem, de är ju inte lika viktiga som jag! JO, ditt pucko det är vi och om du inte flyttar på din fläskiga röv/bestämmer om du vill ha en påse eller inte till ditt nyinköpta pressbyrånfika/inser att det är fler än du som vill se när och varifrån tågen avgår väldigt snart så kommer jag att göra dit illa, väldigt illa! Hur svårt kan det vara? Det är det enda jag vill veta. Hur svårt kan det vara att inse att man inte är ensam på Centralen en skärtorsdag vid 16-tiden?

När tanten (ja, jag kallar henne tant, inte för att hon egentligen var en tant utan för att på något omoget sätt få ut en liten hämnd för att hon lyckades med bedriften att både stanna nedanför en flitigt trafikerad trappa för att glo på avgående tåg-tavlan mitt framför mina fötter och sedan vela i en mindre evighet om hon ville ha en påse eller inte till sitt fika när jag stod efter henne i kön, stressad) slutligen hade bestämt sig för att en påse är ju bra (duktig idiot, hur hade du annars tänkt transportera fika för två med bara en hand?) så kom jag i alla fall slutligen till mitt tåg mot Sundsvall - Staden mellan bergen. Ja men det var väl för väl, så var sagan slut där. Nej då go vännner. För tåget är försenat (otippat va). Hur gör de då för att ta igen förseningen på 15 minuter, jo de kör i maxfart sista biten. Jaha, men vad gnäller du för då, tänker ni. Jo, sista biten är sträckan Hudiksvall-Sundsvall och maxfart är lika med maxkrängning. Ni som har åkt den här biten vet vad jag pratar om. För er som inte gjort det kan jag ju säga att det är maxkrängning i vanliga fall också. Det svänger helt enkelt en jäkla massa i normalfart och just nu pressar de på så att det knakar (nej, det är inte bildligt det är bokstavligt!) i tåget. SJ goes White Star Line. Tur att tåg sällan krockar med isberg dock.. De sjunker inte så ofta heller.. Det får bli min tröst idag.

"Beräknad ankomsttid cirka tjugo noll fem- tjugo noll tio." Fick vi veta nu. Kompetens är ett ledord. I say no more!

Good old Linkan

Fågelsång utanför fönstret imorse, lite senare på förmiddagen barn som lekte. Kändes lite som sommar hemhemma, eller en helt vanlig morgon i Ryd. Satt ute och förfestade igår, på en filt utanför Irrblosset, och idag klev jag utanför dörren och gick en vända i skogen. Rydskogen i och för sig, men lika fullt skogen. Jag tycker om naturen, jag vill ha en liten dos av den där jag bor. Jag är inte riktigt gjord för att bo mitt i staden, även om det är en liten stad.. Tror nästan att jag måste flytta tillbaka till Linkan när examen väl är i hamn.. Det vore faktiskt inte fel alls. Men vi får se.

Onda modetrender!

Var på stan idag efter praktiken. Tänkte att jag skulle hitta mig något snyggt att ta på mig imorgon när jag åter entrar Flamman. Men icke. Jag vet inte vad som har hänt, men plötsligt är affärerna fulla men plagg i pasteller, med prickar, volanger, paljettvästar och av någon anledning en och annan bronsfägad klänning. Pastellerna och paljettvästarna vill jag inte ens prata om, prickarna och volangerna får mig att se ut som ett bullerbybarn och den bronsfärgade klänningen skulle med all säkerhet få mig att se ut som en överviktig looser oscar. Men värst av allt är förmodligen kläderna som går i samma neonfärger som markeringsvästarna som arbetarna har vid vägbyggen! Finns det verkligen folk som kan bära upp dem?! Framförallt; varför har någon gjort spetsunderkläder i dessa gräsliga färger. Så bjärta att de nästan lyser i mörkret. Allvarlig talat, hittar han inte dit utan guidening av det slaget får det faktiskt vara! Allt mode går igen sägs det ju, jag vet inte varifrån detta mode kom men jag önskar att det kryper tillbaka till sin håla så snart som möjligt så att jag kan köpa lite nya kläder snart!

Den dumma duvan

Ibland är det förträffligt att vara lantis. För många år sedan möttes jag och min familj av två kajungar som ramlat ner i vår skorsten och stirrade förvånat på oss när vi öppnade luckan ut för att släppa ut matoset. Istället för matlagning blev det uppdrag allokera kajor. Fram med ett stort tyg, en gardin om jag inte mins fel, som vi (eller mest mamma) petade ner de små liven i. Inlindade i detta bars de ut på vår gräsmatta för att förvånade stirra på varandra, ljuset och omgivningen en stund innan de kom på hur man gör när man flyger. Idag var det dags igen. Någon gång mitt på dagen upptäckte Karin en duva i deras öppenspis. Lite svårt att bli trodd en dag som denna, men också tillräckligt lustigt för att vara sant. Så när min arbetsdag var över begav jag mig en våning upp för att assistera. Där skorstenen började satt en tämligen förvirrad och rätt skabbig duva. Så det var bara att köra en favorit i repris, hålla upp ett lakan, peta på pippin, slänga lakanet över pippin och bära ut. Sen satt den där, Norrköpings dummaste duva, och tittade sig lite lojt omkring. Det var inte förrän senare det slog mig, jag petade på duvan med spaden som Karin använder för att göra rent kattlådan med... Så nu är Norrköpings dummaste duva lite skabbigare. Det bjuder vi på!