Den dumma duvan

Ibland är det förträffligt att vara lantis. För många år sedan möttes jag och min familj av två kajungar som ramlat ner i vår skorsten och stirrade förvånat på oss när vi öppnade luckan ut för att släppa ut matoset. Istället för matlagning blev det uppdrag allokera kajor. Fram med ett stort tyg, en gardin om jag inte mins fel, som vi (eller mest mamma) petade ner de små liven i. Inlindade i detta bars de ut på vår gräsmatta för att förvånade stirra på varandra, ljuset och omgivningen en stund innan de kom på hur man gör när man flyger. Idag var det dags igen. Någon gång mitt på dagen upptäckte Karin en duva i deras öppenspis. Lite svårt att bli trodd en dag som denna, men också tillräckligt lustigt för att vara sant. Så när min arbetsdag var över begav jag mig en våning upp för att assistera. Där skorstenen började satt en tämligen förvirrad och rätt skabbig duva. Så det var bara att köra en favorit i repris, hålla upp ett lakan, peta på pippin, slänga lakanet över pippin och bära ut. Sen satt den där, Norrköpings dummaste duva, och tittade sig lite lojt omkring. Det var inte förrän senare det slog mig, jag petade på duvan med spaden som Karin använder för att göra rent kattlådan med... Så nu är Norrköpings dummaste duva lite skabbigare. Det bjuder vi på!