Att resa är inte alltid att utvecklas...

Storhelger leder på ett inte helt förvånande vis till att hälften av landets mongos samlas på Stockholms Central. Av någon anledning tycker folk att det är helt befogat att stanna upp i slutet av en trappa och bara se sig om, fast de har sådär en trettio personer bakom sig som också vill ner för trappan, förbi idioten och till nästa tåg. Men det är väl onödigt att tänka på dem, de är ju inte lika viktiga som jag! JO, ditt pucko det är vi och om du inte flyttar på din fläskiga röv/bestämmer om du vill ha en påse eller inte till ditt nyinköpta pressbyrånfika/inser att det är fler än du som vill se när och varifrån tågen avgår väldigt snart så kommer jag att göra dit illa, väldigt illa! Hur svårt kan det vara? Det är det enda jag vill veta. Hur svårt kan det vara att inse att man inte är ensam på Centralen en skärtorsdag vid 16-tiden?

När tanten (ja, jag kallar henne tant, inte för att hon egentligen var en tant utan för att på något omoget sätt få ut en liten hämnd för att hon lyckades med bedriften att både stanna nedanför en flitigt trafikerad trappa för att glo på avgående tåg-tavlan mitt framför mina fötter och sedan vela i en mindre evighet om hon ville ha en påse eller inte till sitt fika när jag stod efter henne i kön, stressad) slutligen hade bestämt sig för att en påse är ju bra (duktig idiot, hur hade du annars tänkt transportera fika för två med bara en hand?) så kom jag i alla fall slutligen till mitt tåg mot Sundsvall - Staden mellan bergen. Ja men det var väl för väl, så var sagan slut där. Nej då go vännner. För tåget är försenat (otippat va). Hur gör de då för att ta igen förseningen på 15 minuter, jo de kör i maxfart sista biten. Jaha, men vad gnäller du för då, tänker ni. Jo, sista biten är sträckan Hudiksvall-Sundsvall och maxfart är lika med maxkrängning. Ni som har åkt den här biten vet vad jag pratar om. För er som inte gjort det kan jag ju säga att det är maxkrängning i vanliga fall också. Det svänger helt enkelt en jäkla massa i normalfart och just nu pressar de på så att det knakar (nej, det är inte bildligt det är bokstavligt!) i tåget. SJ goes White Star Line. Tur att tåg sällan krockar med isberg dock.. De sjunker inte så ofta heller.. Det får bli min tröst idag.

"Beräknad ankomsttid cirka tjugo noll fem- tjugo noll tio." Fick vi veta nu. Kompetens är ett ledord. I say no more!