Jag och min mamma

Var på vär från Friskis idag, när jag mötte en tant. Hon hade lockigt, silverfärgat hår. Kort, sådär som tanter har det. Det regnade så hon hade en regncape på sig. Men det var inte det jag ville tala om, utan att hon hade en nummerlapp under sin genomskinliga cape och fram på sin rollator hade hon en lapp som sa att hon var med i PROs vårruset-lag. Jag blev tvungen att smsa detta till min mamma. Svaret jag fick: Ja det är väl d man satsar på, att leva tills man dör alltstå =) Så svarade min mamma. Så jag tänkte att när allt detta som vi kallar livet, jobb, barn och familj, börjar stilla sig och komma i ordning då kan vi vanka vårruset tillsammans, min mamma och jag, så som vi sprungit det förr om åren. För det har vi gjort, sprungit både vårruset och tjejmilen, min hurtiga mamma och jag. Så slog det mig; det kommer vi nog inte att göra. För medans min mamma blir gammal och grå så ska jag leva mitt yrkesliv och mitt familjeliv, komma på vad jag vill göra och uppfostra mina barn. Under tiden jag layoutar annonser och tidningar (förhoppningsvis) så kommer hon att skäma bort min avkomma (garanterat) och när jag sedan fattar rollatorn finns det inget som garanterar att hon är kvar. En konstig insikt, mamma är inte alltid där. Även fast jag vet det känns det konstigt, att hon inte skulle genomföra ett vårrus med mig med rollatorn och beslutsamheten i högsta hugg. Jag vet inte varifrån alla dessa insikter kommer, kanske håller jag på att bli vuxen på riktigt. Men faktum kvarstår, när jag är en tant med silverlockigt hår så kommer min mamma att vara ett minne, ett fotografi och en inspiration. Hur jag än vänder och vrider på det känns det konstigt, att existera i en värld där mamma inte gör det... Ibland slår det ner med sin fulla kraft, även om jag började mitt liv tillsammans med henne så får jag inte sluta det så, för sådan är naturen skapad. Hon höll i mig när jag tog mina första steg, men mina sista får jag ta själv. Förhoppningsvis får jag dock åka snålskjuts på rollatorn några vårrus innan det är dags att stå ensam. För än finns det tid, för vårrus och argumentation, så att jag en dag kan få bli en silverlockig tant i PROs vårruslag och säga att jag gör det för att min mamma lärt mig att man ska leva tills man dör och inget annat!

Will we ever..

Satt i T's soffa och tuggade pannkakor när det slog mig. Vi hade just kommit fram till att det inte spelade någon roll att jag förgiftat alla pannkakor eftersom T är en multiresitent bakterie (fullständigt normalt, jag vet). Hans inneboende funderar på vilka biologiska beslut som legat bakom detta i hans avlande. -Tja, titta inte på mig, jag har inte avlat honom, säger jag. Det är då det slår mig; här sitter vi, tre 20 plusare, och slänger absurda kommentarer mellan oss en onsdaseftermiddag. Vi äter någon form av lunch strax innan 16 på eftermiddagen och har just funderat över hur mycket (om ens något) jordgubbar det är i Eldorado jordgubbsylt. Men kommer dagen då vi säger: Älskling låt oss avla en såndär mulitresistent livsform också känd som människobarn! och får svaret: Yes, let's! Vi är 80-talister, kända för vår egoism och önskan att förverkliga oss själva, med allt vad det kan innebära. Frågan är bara, hur vet vi att vi har förverkligat oss själva (var vi någonsin overkliga?) och kommer någonsin dagen då vi vill sätta någon annan till världen för att förverkliga sig själv? Eller kommer vi alltid att vilja sitta i vardagsrummet och äta lunch klockan 16 och snacka skit?

Något senare, när maten är undanstökad och T lagt sig tillrätta i soffan med en mattebok, hör jag hur hans granne skäller på sitt barn. Ramsan ger inte barnet någon chans att invända. Jag vet inte om det hade behövts heller, eller ens om barnet var stort nog att diskutera vad som nu än hänt. Men jag kunde inte låta bli att fundera; när jag är klar med att förverkliga mig själv och avlat en egen liten multiresistent bakterie i människoform, kommer jag också att stå i trädgården och skrika "Vad sa jag åt dig innan vi gick?!". Är det att förverkliga mig själv? Finns det bättre sätt att göra det på eller är jag bara en dryg och omogen liten skitunge när jag tror att jag inte ska göra så? Kommer jag att bli besviken om jag kommer på mig själv med att bli jättearg på min 4-åring? Men framförallt: Kommer jag någonsin nå punkten då jag förverkligat mig själv mycket nog för att realisera ett barn?

And then..

Jaha... Så var allt inlämnat då. Kanske inte godkänt men i alla fall inlämnat. Då uppstår bara frågan vad jag ska hitta på nu. Massvis med tid från ingenstans. Imorrn ska jag nog sola lite, fixa med en mall till InDesign och få en make up. Glassigt som fan. Tror jag ska åka över och terrorisera T lite också, det kan han gott ha. Undrar vad jag ska göra på onsdag?

De e nära, de e nära

Jag kan känna lukten av sommalov. Skickade in Brand Booken för en halvtimme sedan och nu är det bara lite puts kvar på retorikanalysen. Sen ska jag nästan bara ha de gött fram till september. Jag kan känna lukten av sommar, och jag är sugen på chokladbollar.

De kallar honom...

De kallar honom öronknullaren.
De kallar honom öronknullaren
å han skulle kunna få ta mig
i alla hål

Minister of Suplies

Överraskade min kropp igår. Hux flux så befann den sig på Friskis igen och skulle träna. What the fuck! utbrast den, men det gick bra. Var ett ganska lamt pass också. Jag gillar inte riktigt när det går att smita undan, för jag är så lat. När passen är så tunga att man blir riktigt trött även när man är lat och gör det lätt för sig, då är jag nöjd. Hur som helst måste jag ju konstatera att T hade rätt igen, all kondis mm försvinner inte på de veckor jag slöat. Fast lite kändes det ju att det inte var nyss jag tränade direkt.

Dagens föga överraskande sysselsättning blir brand book. Semikul. Fast jag tänkte allt passa på att ta mig bort till Arbis och spana in SM i Poesi. Lajbnitz med följe ämnar bege sig dit så jag ska väl joina en sväng också. Lite måste man ju komma ut ur lägenheten.

Out of words

Man vet att en dag är menlös när man inte kommer på något att blogga om. I alla fall om det är jag som säger det för jag brukar alltid hitta något underligt att säga om något. Nåja.. Retorikanalys for the win och inte har jag kommit igång med min brand book än... Men det får helt enkelt lösa sig, fast inte idag. Värt att notera är dock att jag har bokat resa både till Götet och upp till Norr. Alltid något. En kram skulle inte sitta fel, men för ikväll får det bli illustrerad vetenskap och kudden istället. Natti!

Sammanfattningsvis

Inte en helt produktiv dag. Vaknade tidigt. Förmodligen tack vare T's små utomhusdjur. Nej, inte husdjur, utomhusdjur. En hög fåglar med ungar som tycker att det är motiverat att kvittra vid alla tider i alla väder. Seg, tror jag får bli ordet. I övrigt sammanfattas de senaste dagarna i punktform, det gör sig helt enkelt bäst så.

- "Har du tänkt på att han ser ut som en lång Mats?!"~Susanne om en viss man som ska få en torsk, å jo jag har noterat det.

-"Fan va fort du går!"~Mannen som jag gick förbi på väg från Hemköp, ibland måste man gå fort för att livet inte ska springa ifrån en.

-"Om du vill stänga av din voice guide tryck på knappen på panelen.." ~Solariet. Det enda jag undrar över är hur fan jag skulle kunna göra det om man inte får öppna ögonen när man ligger i ett solarium, det är ju jättemånga knappar att välja på och jag såg inte nån av dem!

-"..eller så kan du ju skriva adressen på en torsk och frankera den och posta!"~Rickard har en alternativ lösning på mitt torskpostande.

Nu ska jag sova och hoppas att jag får något analyserat imorgon.

Förresten

Ifall ni undrade så har jag en väldans rar pojke. Nu ska jag lägga mig så kanske det händer att jag tar tag i mitt liv imorrn.. Kanske.

Att posta en torsk

Bebos av en underlig känsla. Tror att den kan summeras i en blandning av lätt hunger, trötthet och lite dagen efter. Fast in alles så är det mest bra och mysigt. Borde nog vara stressad också.. men jag har svårt att vara det när jag inte är hemma. Har bosatt mig i Linkan över helgen, mycket bra tänkt av mig. Fick fyllemat i form av nudlar när jag kom hem inatt. Win!

Virrade runt på SOF igår. Va väl inte helt i SOF-mode men det var ändå nice. Kårtegen var kortare än vanligt, lite av en besvikelse måste jag säga. Sen blev det grilla och spela ölspel hemma hos Susanne och Jonas. "Hej, jag heter också Jan Banan..." Vandrade nog in på området lite tidigt, men jag fick se Röda Arméns Gosskör så jag var glad ändå. Dessutom fick jag gratis öl (bra att ha ett ex i baren) och träffade folk jag inte sett på länge. Däribland Olle. Jag vet inte hur det kom sig, men på något sätt började vi diskutera huruvida jag skulle kunna placera en torsk i hans postfack. Jag var extremt kaxig å sa att jag lika gärna kunde sitta utanför hans port och vara bakis och vänta på att någon skulle släppa in mig, som att häcka hos T och vara bakis. Han var lika kaxig tillbaka och sa att jag aldrig skulle lyckas. Som de flesta vet är det inte något man bör säga till mig om man inte vill att jag ska försöka. Något senare insåg jag dock att postfacken i Ryd inte är sådana som man kan peta in saker i utifrån. Istället lägger brevbäraren in posten från ett rum bakom facken. Att placera en torsk där kräver alltså antingen att man har tumme med brevbäraren eller att man skickar torsken i ett brev. Således är jag fortfarande, nykter, inställd på att genomföra min plan. Jag ska posta en torsk, en eldorado torsk, fryst i ett block. Varför? För att jag kan, för att jag inte tål när folk säger att jag inte kan, för att jag gillar att slå ur underläge och bevisa att jag kan, för att det är så knäppt att det är kul. Givetvis var det ju ännu roligare igår efter några öl, men det är fortfarande frestande. Nu gäller det bara att komma på vad jag ska skriva i det medföljande brevet... Tips, tricks och förslag mottages!

Så var det slut

(Läs gärna rubriken som elefanten i 4 myror (eller har jag blandat ihop programmen nu?)) Nu är vi bara två inlämningar ifrån sommarlov.. Besynnerligt. Det har varit så mycket att göra att jag knappt märkt att tiden gått.. Men ändå har den tydligen gjort det, för det är mitten av maj, SOF och solsken. På något vis har jag alltså snart klarat av 2/3 av min utbildning och om inte alls lång tid (fast ändå ganska lång) så väntar Skottland. Besynnerligt. Jag antar att det faktiskt ibland är så enkelt att man bara måste se till att bli den man vill vara. Bestämma sig för att jag är den typen av person som gör det här, och sen göra det. Kan det verkligen vara så? Är det så enkelt? Eller, enkelt är det väl aldrig, men lika fullt har det blivit gjort. Besynnerligt.

Är tydligen en god talare också. Det är kanske en egenskap som jag borde förvalta på något sätt. Känns ju som att det kan vara bra... Eller så är jag nöjd som det är. Var faktiskt länge sedan jag hörde en lärare säga att denne ser fram emot att se min nästa uppgift. Två veckor i rad till och med. Hade glömt den känslan. Besynnerligt.

Nu ska jag ta bussen till Linkan. Passa på att träffa T en stund innan SOFfandet drar igång igen. Alltid gött, även fast det känns lite konstigt att bo i "fel" stad, långt ifrån byggplatsen och bygglåten. Kanske ska tvinga T att ta en promenad förbi där så att jag också får höra.. Tredje SOF, tredje Kårtegen. Det hade jag inte trott, men så blir det ibland. Första SOF utan mina fina fräcka flickor. Besynnerligt. Men ibland vill livet annat, så är det bara. Välmående trumfar SOF. Dessutom har jag ju andra fina flickor med mig, åsså en norrläning så det blir fina fisken ändå. I ärlighetens namn är jag rätt nöjd med bara det faktum att det är SOF igen. Allt annat är bara en stor, välkommen bonus jag aldrig tänkt att jag skulle få. Besynnerligt. Härligt men besynnerligt.

Det var mysigt....

Fick höra något lite oväntat inatt... Vet inte om jag ville höra det alls, eller om det var sant... Funderar på varför man alltid får höra det man vill höra för sent. Hur nice vore det inte att höra det i rätt tid istället för när man gått vidare... Varför tror folk att det är okej att säga något alldeles för sent... Fast jag skulle nog också göra det, bara för att påpeka att "ifall du ändrar dig så är jag här". Sen vet jag ju inte om det var det du sa eller om du bara var full... Jag var ju också full så jag kan ha hört fel... Ibland är det svårt att vara människa.. Ibland är det svårt att vara jag.. Varför kan folk inte bara säga vad de vill.. Varför kan inte jag bara säga vad jag vill... Varför kan man inte bara veta vad man vill.. Så att man vet och inte bryr sig... Men ja, det var mysigt...so?

Once more for the first time

Idag börjar SOF 2009. Känns bra på ett SOFigt vis. Fast helt säker kan man ju inte vara, för även om det är tredje gången för mig är det första gången jag är på SOF i Norpan. Så once more är det SOF men for the first time är jag på SOF i Norpan. Nu ska jag fixa lite mat och blandningsvätska. Ses i SOFdimman.

Om du fick chansen att leva ut din dröm, helt utan hinder, vad skulle du göra då...

"Den som har tänk tanken är halvvägs där. Har du aldrig funderat på det kommer du inte att komma dit.."

Jag var på Pecha Kucha ikväll och fick en designad disktrasa. Jag är halvvägs där. Var är du?

Den där kontrollen

Skiftade som sagt i lördags. Riktigt roligt det där. Vi lurade i Tryckbarnen att det var fulvin de fick och de klagade en del, så gjorde även andra festerister. De gick faktiskt hela dagen innan de fick veta att de bara druckit en hel massa Il Nostro från systemet som vi färgat lite grönt. Vi lurade i dem lite lekar och annat bus också. Helt enkelt skoj. Jag tror att nivån kan sammanfattas i citaten:

"Jag har en macka... Jag har den i munnen... Alltså, jag vet inte var den är, men jag tror att den är i munnen." (Jo, hon hade mackan i munnen)

"Jag är inte full, jag är norsk" (Förvisso är hon norsk, men hon var också full)

Sedan var det dags för sittning och några timmar senare traskade ett gäng nya festerister iväg mot mellanfest och lämnade oss pateter att städa. Vi bestämde oss för att avsluta det hela som det började vid förra skiftet, med en Skumpa och Tryckbarfest på LG24. Eller Avslaget och Underbar kanske jag ska säga. Vi skålade, skrattade och körde en hel del Lambo innan vi drog till Trappan. Där, i dimman, med en Äppelpaj i min hand slog det mig; Jag skulle ju kunna hinna med sista pendeln till Linkan. Bara du inte är odräglig, löd svaret från T så jag sprang (ja, jag sprang för jag var full, glad och omotiverat spontan) hem och slängde ihop lite saker i en väska och hoppade på en pendel. Insåg att jag var rätt full men fortfarande nöjd. Vet inte riktigt om T var lika nöjd med sitt svar när jag dök upp full och glad, men han får skylla sig själv.

Mindre roligt dagen efter när jag vaknade. Antar att T var mer nöjd eftersom bakfull mig inte stör hans pluggande. Jag var mindre nöjd eftersom hans grannbarn inte går att stänga av. Örk. Så nej, det var nog inte mitt mest rationella beslut att åka över till Linkan mitt i natten, inte heller var det jättesmart att hälla extra vodka i min grogg eller att säga ett och annat som sas under kvällen.

Det är helt enkelt klurigt det där med kontroll. För visst kan det vara bra att ha, så att man vet var mackan är eller inte ligger bakis av misstag hos sin pojkvän en söndag. Å andra sidan är det ju lite huvudsaken att man sväljer mackan rätt och att den andra delen av söndagen faktiskt var väldigt trevlig och inte hade hänt om jag varit bakis hemma. Så jo; det kanske inte var det klokaste någonsin, men nej; egentligen ångrar jag inget och jag kommer göra det igen. För när kontrollen dansar ut genom fönstret har man bara magkänslan kvar att lita på och den har ganska ofta rätt. Således kommer jag nog fortsätta att vara korkat spontan då och då. För den där kontrollen är nog lite överskattad. Dessutom får man ju därigenom lära sig att:

"Om man böjer på knäna så blir vägen konstig."

Sista dagen som grön

Imorgon smäller det. Då är det skifte. Imorgon kväll kommer jag inte längre att vara Tryckbar. Inte för att det är illa att vara Underbar heller. Vi har ett bra gäng att lämna över till och jag har ju nya planer på g. Men lite underligt är det att vi aldrig ska vara gröna tillsammans igen. Det går helt enkelt fort som attan. Nu ska jag sova och ladda för the grand finale.

Exchange me

Idag har jag fått veta att i Japan tar man kortare steg än här (ganska naturligt med tanke på att de är kortar och fler personer per kvm) och att det är bra att visa mamma och pappa att jag är försäkrad i Skottland också. Dessutom har jag tydligen fått snyggare rumpa sen i höstas, jo man tackar.

1 av 8 av 55

Av 55 praktikrapporter slapp 8 att göra kompleteringar. Av dessa 8 är jag 1. En sak mindre att sätta upp på 2-do-listan. Det är rätt gött faktiskt. Även om det inte är mycket att fixa är det i alla fall en sak mindre som hänger efter. Nu ska vi bara få ihop skiftet med allt annat som ska göras. För på lördag är jag no more green, no more Tryckbar. Lite wierd. Men det är då det, idag är jag 1 av 8 av 55 och nöjd.

Men vem är det som kör egentligen?

Ibland undrar jag om det är jag som lever livet eller livet som lever mig. Ändå känns det ganska bra, lagom soft och fullständigt stressat. Det kanske inte spelar så stor roll vem som kör så länge man rullar åt rätt håll.

Triss i bank-ID

Självklart ska man deklarera via internet. Självklart ska man göra några små ändringar. Självklart har jag åter igen glömt lösenordet till mitt bank-ID. Det händer varje gång jag behöver det, dvs vid terminstart (för att få studiebidrag) och vid deklaration (för att få mer pengar). Resultatet blir att jag skaffar mig tre bank-ID per år. Men idag överträffade jag mig själv. Jag gissade tre gånger på lösenord som verkade logiska (alla fel) innan jag gav upp och registrerade ytterligare ett bank-ID. Tyvärr fick jag inte fler försök efter det, så nu hade jag ett nytt bank-ID till ingen nytta. Så kom jag på det; Jag har ju faktiskt en dator till! Så jag grävde fram gamla Dunderklumpen och tog mig för att uppdatera säkerhetsprogrammet (lättare sagt än gjort). Efter lite pillande visade det sig dock att jag inte fick ha fler än tre bank-ID registrerade samtidigt (vilket jag ju hade även om de ligger på olika datorer). Så jag avinstallerade ett och fortsatte knåpa. Men min lilla vän ville inte alls. Så slog det mig; Jag har ju faktiskt två webbläsare på Macie, och Safari vet inte om att jag redan gjort tre försök att logga in i Firefox. Så det var bara att lägga min lilla älskling i knät och göra ett förök till. Hepp! Funkade finfint. Sen var det bara till att räkna ut ändringarna, knappa in sifftorna och skicka in. Därmed har jag slagit personligt rekord i både långsam deklaration och antal bank-ID som installerats/registrerats på en dag. Vet inte om jag känner mig nöjd eller bara matt. Det kan vara så jobbigt att underlätta för sig själv ibland.