Jag och min mamma

Var på vär från Friskis idag, när jag mötte en tant. Hon hade lockigt, silverfärgat hår. Kort, sådär som tanter har det. Det regnade så hon hade en regncape på sig. Men det var inte det jag ville tala om, utan att hon hade en nummerlapp under sin genomskinliga cape och fram på sin rollator hade hon en lapp som sa att hon var med i PROs vårruset-lag. Jag blev tvungen att smsa detta till min mamma. Svaret jag fick: Ja det är väl d man satsar på, att leva tills man dör alltstå =) Så svarade min mamma. Så jag tänkte att när allt detta som vi kallar livet, jobb, barn och familj, börjar stilla sig och komma i ordning då kan vi vanka vårruset tillsammans, min mamma och jag, så som vi sprungit det förr om åren. För det har vi gjort, sprungit både vårruset och tjejmilen, min hurtiga mamma och jag. Så slog det mig; det kommer vi nog inte att göra. För medans min mamma blir gammal och grå så ska jag leva mitt yrkesliv och mitt familjeliv, komma på vad jag vill göra och uppfostra mina barn. Under tiden jag layoutar annonser och tidningar (förhoppningsvis) så kommer hon att skäma bort min avkomma (garanterat) och när jag sedan fattar rollatorn finns det inget som garanterar att hon är kvar. En konstig insikt, mamma är inte alltid där. Även fast jag vet det känns det konstigt, att hon inte skulle genomföra ett vårrus med mig med rollatorn och beslutsamheten i högsta hugg. Jag vet inte varifrån alla dessa insikter kommer, kanske håller jag på att bli vuxen på riktigt. Men faktum kvarstår, när jag är en tant med silverlockigt hår så kommer min mamma att vara ett minne, ett fotografi och en inspiration. Hur jag än vänder och vrider på det känns det konstigt, att existera i en värld där mamma inte gör det... Ibland slår det ner med sin fulla kraft, även om jag började mitt liv tillsammans med henne så får jag inte sluta det så, för sådan är naturen skapad. Hon höll i mig när jag tog mina första steg, men mina sista får jag ta själv. Förhoppningsvis får jag dock åka snålskjuts på rollatorn några vårrus innan det är dags att stå ensam. För än finns det tid, för vårrus och argumentation, så att jag en dag kan få bli en silverlockig tant i PROs vårruslag och säga att jag gör det för att min mamma lärt mig att man ska leva tills man dör och inget annat!