Satt i T's soffa och tuggade pannkakor när det slog mig. Vi hade just kommit fram till att det inte spelade någon roll att jag förgiftat alla pannkakor eftersom T är en multiresitent bakterie (fullständigt normalt, jag vet). Hans inneboende funderar på vilka biologiska beslut som legat bakom detta i hans avlande. -Tja, titta inte på mig, jag har inte avlat honom, säger jag. Det är då det slår mig; här sitter vi, tre 20 plusare, och slänger absurda kommentarer mellan oss en onsdaseftermiddag. Vi äter någon form av lunch strax innan 16 på eftermiddagen och har just funderat över hur mycket (om ens något) jordgubbar det är i Eldorado jordgubbsylt. Men kommer dagen då vi säger: Älskling låt oss avla en såndär mulitresistent livsform också känd som människobarn! och får svaret: Yes, let's! Vi är 80-talister, kända för vår egoism och önskan att förverkliga oss själva, med allt vad det kan innebära. Frågan är bara, hur vet vi att vi har förverkligat oss själva (var vi någonsin overkliga?) och kommer någonsin dagen då vi vill sätta någon annan till världen för att förverkliga sig själv? Eller kommer vi alltid att vilja sitta i vardagsrummet och äta lunch klockan 16 och snacka skit?
Något senare, när maten är undanstökad och T lagt sig tillrätta i soffan med en mattebok, hör jag hur hans granne skäller på sitt barn. Ramsan ger inte barnet någon chans att invända. Jag vet inte om det hade behövts heller, eller ens om barnet var stort nog att diskutera vad som nu än hänt. Men jag kunde inte låta bli att fundera; när jag är klar med att förverkliga mig själv och avlat en egen liten multiresistent bakterie i människoform, kommer jag också att stå i trädgården och skrika "Vad sa jag åt dig innan vi gick?!". Är det att förverkliga mig själv? Finns det bättre sätt att göra det på eller är jag bara en dryg och omogen liten skitunge när jag tror att jag inte ska göra så? Kommer jag att bli besviken om jag kommer på mig själv med att bli jättearg på min 4-åring? Men framförallt: Kommer jag någonsin nå punkten då jag förverkligat mig själv mycket nog för att realisera ett barn?
onsdag 27 maj 2009
Will we ever..
Etiketter:
Barn,
Funderingar,
Förändringar,
Mat,
Relationer,
Självförverkligande,
Vardagsdialog
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar