Saknad

Jag saknar inte dig, mer än du saknar mig, och jag tror i ärlighetens namn inte att du saknar mig. Men jag kan sakna att ha en varm kropp bredvid min när jag somnar, någon som blinkar trött emot mig när jag vaknar. Det händer att jag saknar någon att äta med, och någon att dela tankar och funderingar med. Då är det lättare att tänka att jag saknar dig. Det är lättare att sakna dig, för du är en, och tanken på att sakna en person är greppbar. Det är lättare att rikta mina tankar mot dig, som är en person, som är en fysisk gestalt, vars röst jag hört, vars hud jag känt, än att tänka att jag saknar någon. För någon kan vara vem som helst, någon jag redan mött eller någon jag ännu inte har träffat, någon som är lång, någon som är kort. Någon är för odefinierad, någon är för svårt. Så därför är det lättare att tänka att jag saknar just din varma kropp bredvid min när jag somnar. För någon är för långt borta, dig vet jag ju var jag ska leta efter, att sakna någon gör mig för ensam. Fast jag vet att det inte är sant, fast jag vet att det inte skulle ge någon av oss det vi egentligen saknar, händer det ändå att jag tänker att jag saknar dig.

Bara för att fördriva lite tid

Borde inte jag vara ute och härja på stan? Jo, givetvis. Men jag sitter här och fördriver tid.. Snodde denna från syster. (Läs om intressantare saker (kanske) på flickaikilt.blogg.se)

1. Jag har insett att min senaste kyss .. var riktigt mysig
2. Jag lyssnar på .. Sanna och Jessica som fixar med sin bloggdesign.
3. Jag pratar .. jämt
4. Jag älskar/tycker om .. choklad.
5. Min bästa vän är .. inte här
6. Min första riktiga kyss .. hade vissa likheter med en elvisp
7. Jag avskyr när folk .. stannar mitt i en ingång/genomgång/efter en rulltrappa
8. Kärlek är .. efterlängtat
9. Någonstans, tänker någon på .. tomater
10. Jag kommer alltid att .. vara rätt lat.
11. Jag är hemligt förälskad i .. massa prylar, typ min dator.
12. Sist jag grät .. i tisdags, fast bara lite.
13. Min mobiltelefon är .. min vän och allierade
14. När jag vaknar på morgonen .. är det ofta en ny dag
15. Innan jag går och lägger mig .. borstar jag tänderna
16. Just nu tänker jag på .. om jag inte borde gå ner till turistinfon och boka en tripp till the Highlands
17. Bebisar .. är små
18. Idag har jag .. slöat, surfat och köpt billig pasta
19. I kväll ska jag .. slöa, surfa och äta något annat billigt.
20. I morgon kommer jag .. kanske att se Loch Ness
21. Jag vill verkligen .. pussas, se Scotland, shoppa, ha kul, gå på pub, prata med folk, träffa vänner, äta glass, äta choklad, komma på en bra design till min blogg, sluta vara snuvig, få ett jobb, komma på var jag vill bo, hitta en mysig lägenhet, flytta in på Sauchihall Street, köpa whiskey.... mycket helt enkelt

Bloggmongo

Som det lilla bloggmongo jag är kände jag att Skottlandsäventyret förtjänar en egen blogg. Det kommer därför att bli mindre bloggande här i framtiden, men desto mer på flickaikilt.blogg.se. Så vill ni veta vad jag gör och hur det egentligen är att leva bland män i kjol, kika in där.

Peace!

Det börjar närma sig

Det har inte gått in. Jag har nog inte greppat det helt. Att jag flyttar till Glasgow på onsdag alltså. Packar lite förstrött och försöker att inte köpa massa ny mat. Borde nog fixa en hel del annat också, men det borde ju lösa sig. Det har helt enkelt inte gått in. Kommer väl slå mig när jag sitter på Arlanda eller något sådant.

Fast lite underligt är det ju, när man säger hejdå till någon och vet att man inte kommer träffas på minst 4 månader. Eller kanske ännu längre... En massa avsked blir det. En massa avsked av helt olika karaktär. Helt beroende på person och relation. För vissa förändrar avståndet något, för andra inte. En del blir därför tveksamma, med den allvarsamma insikten att "när du går kommer jag inte att se dig på väldigt länge", andra blir hjärtliga och självklara, "ha det så kul, så ses vi snart". Inte heller kan man vara helt säker på vem man kommer att få vilket avsked ifrån. Där man trodde att man skulle lämnas med en hjärtlig kram finns bara en vinkning och ett kort hejdå, och där man väntade sig ett enkelt hejdå finns en tveksamhet. Så inför varje avsked finns en undran; hur säger vi hejdå till varandra? och lika ofta blir man positivt överraskad som man blir stående med en känsla av besvikelse.

Visst är det så att alla människor säger hejdå på olika sätt. Själv kan jag komma på mig med att dröja en stund på de mest oväntade platser, bara för att se på dem lite noggrannare. Inte nödvändigtvis för att jag inte tänker komma tillbaka dit, men för att skapa en bild i minnet att ta med mig på vägen. Så de senaste dagarna har jag sagt hejdå till både personer och platser, på olika sätt, och jag har fortfarande några kvar, men det har ännu inte riktigt gått upp för mig att jag flyttar på onsdag.

Är jag en fegis?

Fick ett mail för en vecka sedan, från en tjej som kanske ville hyra min lägenhet. Jag svarade som det var, att jag inte skulle hinna flytta ut förrän det är dags att åka härifrån. Fick inget svar. Så svarade hon i går eftermiddag. Hon var ändå intresserad. Frågan är bara; Hinner jag flytta ut på en vecka?

Hade jag bara varit på väg till en lägenhet i staden skulle det vara lätt. Bara att stuva in saker och köra. Men nu ska jag ju iväg. Vill ju inte komma till Glasgow med kastruller och lakan och inse att kläderna ligger i ett förråd i Norpan. Har dessutom en del saker att fixa inför avresan. Kanske borde fixat dem tidigare, men sådan är jag. Jag tänker att det inte finns nog med tid för att flytta alla saker, fixa med försäkringar och liknande också. Bara en flyttstädning tar ju sin lilla tid. Kan ändå inte låta bli att undra om jag är en fegis, om jag egentligen hinner (lite tidsoptimist är jag ju), om jag bara inte vill hyra ut stället och använder tiden som en ursäkt. ¨

Ändå kvarstår faktum: Försöker jag packa ihop och flytta ut och misslyckas skiter det sig rejält och jag har en känsla av att det bara är tidsoptimisten i mig som tror att det går. Better safe than sorry eller go for it fegis?

Bilder man bara får minnas

Jag vet inte om jag alltid haft denna störning, eller om det är någon slags påverkan från åren på GDK, men ibland kan jag se framför mig en bild som jag vill ta. Jag vill fånga känslan i stunden och framkalla den, förstora den, spara den, lite som Maria Larsson.

Men vissa bilder får man aldrig ta, vissa känslor låter sig inte fångas och vissa ögonblick består bara i frånvaron av en kamera. Siluetten av en omtyckt pojkes ansikte, i motljus från en dämpad sänglampa, suddigt eftersom min kind vilar på hans axel och ögat inte förmår att fokusera så nära. Men det tysta lugn som finns där försvinner i det ögonblick mitt huvud byts mot kamerans objektiv, och skulle jag, mot förmodan och förnuft, försöka ta bilden så är ljuset för dåligt. Bilden skulle bli grynig och de av pojkens ansiktsdrag som gick att se skulle vara spända. Den bilden finns bara för mig, bara där och bara då. Vill jag se den igen får jag helt enkelt hoppas att minnet inte sviker.

Andra bilder kan man ta, med lite tur, men då glider istället ögonblicket ur ens egna händer. En fika på stan, med de bästa av vänner, skratt och trivsel. Visst kan jag ta bilden, kanske till och med lyckas fånga känslan vi delar. Men jag vill så mycket hellre uppleva den, sitta med kameran i knät och skratta tillsammans med mina vänner. För chansen att bilden speglar verkligheten, i alla fall när jag är bakom kameran, är inte stor nog för att jag ska vara villig att offra möjligheten att uppleva verkligheten. Trots allt vet jag att, även om också denna bild är en stund bland många, så kommer jag att minnas den. Kanske inte i exakta detaljer, men jag kommer att minnas känslan vi delade, och minnet i sig kommer att vara värt mer än en liten bild i ett album.

Nej, vissa bilder låter sig helt enkelt inte tas. Vissa ögonblick är för sköra, eller för värdefulla för att föreviga. För de är just det, ögonblick. De är för få och för flyktiga för att offra, de måste fångas och avnjutas. Kanske kan någon återskapa dem, med rätt belysning och modeller, men de äkta ögonblicken, dem vi upplever, är bilder vi bara får minnas.