Bilder man bara får minnas

Jag vet inte om jag alltid haft denna störning, eller om det är någon slags påverkan från åren på GDK, men ibland kan jag se framför mig en bild som jag vill ta. Jag vill fånga känslan i stunden och framkalla den, förstora den, spara den, lite som Maria Larsson.

Men vissa bilder får man aldrig ta, vissa känslor låter sig inte fångas och vissa ögonblick består bara i frånvaron av en kamera. Siluetten av en omtyckt pojkes ansikte, i motljus från en dämpad sänglampa, suddigt eftersom min kind vilar på hans axel och ögat inte förmår att fokusera så nära. Men det tysta lugn som finns där försvinner i det ögonblick mitt huvud byts mot kamerans objektiv, och skulle jag, mot förmodan och förnuft, försöka ta bilden så är ljuset för dåligt. Bilden skulle bli grynig och de av pojkens ansiktsdrag som gick att se skulle vara spända. Den bilden finns bara för mig, bara där och bara då. Vill jag se den igen får jag helt enkelt hoppas att minnet inte sviker.

Andra bilder kan man ta, med lite tur, men då glider istället ögonblicket ur ens egna händer. En fika på stan, med de bästa av vänner, skratt och trivsel. Visst kan jag ta bilden, kanske till och med lyckas fånga känslan vi delar. Men jag vill så mycket hellre uppleva den, sitta med kameran i knät och skratta tillsammans med mina vänner. För chansen att bilden speglar verkligheten, i alla fall när jag är bakom kameran, är inte stor nog för att jag ska vara villig att offra möjligheten att uppleva verkligheten. Trots allt vet jag att, även om också denna bild är en stund bland många, så kommer jag att minnas den. Kanske inte i exakta detaljer, men jag kommer att minnas känslan vi delade, och minnet i sig kommer att vara värt mer än en liten bild i ett album.

Nej, vissa bilder låter sig helt enkelt inte tas. Vissa ögonblick är för sköra, eller för värdefulla för att föreviga. För de är just det, ögonblick. De är för få och för flyktiga för att offra, de måste fångas och avnjutas. Kanske kan någon återskapa dem, med rätt belysning och modeller, men de äkta ögonblicken, dem vi upplever, är bilder vi bara får minnas.