Saknad

Jag saknar inte dig, mer än du saknar mig, och jag tror i ärlighetens namn inte att du saknar mig. Men jag kan sakna att ha en varm kropp bredvid min när jag somnar, någon som blinkar trött emot mig när jag vaknar. Det händer att jag saknar någon att äta med, och någon att dela tankar och funderingar med. Då är det lättare att tänka att jag saknar dig. Det är lättare att sakna dig, för du är en, och tanken på att sakna en person är greppbar. Det är lättare att rikta mina tankar mot dig, som är en person, som är en fysisk gestalt, vars röst jag hört, vars hud jag känt, än att tänka att jag saknar någon. För någon kan vara vem som helst, någon jag redan mött eller någon jag ännu inte har träffat, någon som är lång, någon som är kort. Någon är för odefinierad, någon är för svårt. Så därför är det lättare att tänka att jag saknar just din varma kropp bredvid min när jag somnar. För någon är för långt borta, dig vet jag ju var jag ska leta efter, att sakna någon gör mig för ensam. Fast jag vet att det inte är sant, fast jag vet att det inte skulle ge någon av oss det vi egentligen saknar, händer det ändå att jag tänker att jag saknar dig.