Det börjar närma sig

Det har inte gått in. Jag har nog inte greppat det helt. Att jag flyttar till Glasgow på onsdag alltså. Packar lite förstrött och försöker att inte köpa massa ny mat. Borde nog fixa en hel del annat också, men det borde ju lösa sig. Det har helt enkelt inte gått in. Kommer väl slå mig när jag sitter på Arlanda eller något sådant.

Fast lite underligt är det ju, när man säger hejdå till någon och vet att man inte kommer träffas på minst 4 månader. Eller kanske ännu längre... En massa avsked blir det. En massa avsked av helt olika karaktär. Helt beroende på person och relation. För vissa förändrar avståndet något, för andra inte. En del blir därför tveksamma, med den allvarsamma insikten att "när du går kommer jag inte att se dig på väldigt länge", andra blir hjärtliga och självklara, "ha det så kul, så ses vi snart". Inte heller kan man vara helt säker på vem man kommer att få vilket avsked ifrån. Där man trodde att man skulle lämnas med en hjärtlig kram finns bara en vinkning och ett kort hejdå, och där man väntade sig ett enkelt hejdå finns en tveksamhet. Så inför varje avsked finns en undran; hur säger vi hejdå till varandra? och lika ofta blir man positivt överraskad som man blir stående med en känsla av besvikelse.

Visst är det så att alla människor säger hejdå på olika sätt. Själv kan jag komma på mig med att dröja en stund på de mest oväntade platser, bara för att se på dem lite noggrannare. Inte nödvändigtvis för att jag inte tänker komma tillbaka dit, men för att skapa en bild i minnet att ta med mig på vägen. Så de senaste dagarna har jag sagt hejdå till både personer och platser, på olika sätt, och jag har fortfarande några kvar, men det har ännu inte riktigt gått upp för mig att jag flyttar på onsdag.