Flytt

Nu gör jag som fiskbullen i dillsåsen och flyttar. Det är fortfarande under arbete, men från och med idag bloggar jag istället på http://www.frokentjernstrom.se/bloggen/ Tanken är att det ska bli en liten hemsida där också, och en blogg som ser ut som jag vill. Just nu är det mesta under construction. Ni får helt enkelt följa med på resan. Komsi, komsi!

Alla singlar är miserabla

-Fan ta dig, sa jag till honom den natt det blev klart att vi två inte hade en framtid ihop. Jag hade ju precis blivit bra på att vara singel när du dök upp, nu måste jag börja om från början igen.
-Skitsnack, svarade han. Alla singlar är miserabla.

Varje gång jag av någon anledning minns den konversationen bestämmer jag mig på nytt. Må vara att jag kan vara miserabel, fattig med rubbad dygnsrytm, tjejen som äter knäckebröd till middag klockan elva på kvällen, för att affären är stängd och kylskåpet tomt, men jag tänker inte vara det för att jag är singel. Om inte annat för att tävlingsmänniskan i mig förbjuder det, han ska inte få vinna, han ska inte få ha rätt. Om inte annat för att den stolthet jag har förbjuder det, jag tänker inte bli en av alla de tjejer som repeterar "jag vill ha en pojkvän" som sitt eviga mantra. Om inte annat för att min självrespekt förbjuder det, jag behöver inte en kille för att tycka om mig själv. Så varje gång jag av någon anledning minns den konversationen bestämmer jag mig för att miserabel, det får han vara för sig själv, jag ska ha kul.

Saker man lär sig

Många briljanta tankar uppstår i duschen. Så också dagens fundering. Under årens lopp har jag lärt mig att äta och dricka en massa saker som jag inte tyckt om från första början. Det allra första jag kan komma på är nog te. Jag tyckte inte alls att det var någon höjdare när jag först smakade, men jag antar att jag såg det som något vuxet, för jag fortsatte att sörpla tills jag började gilla det. Det senaste i raden är whiskey. Något jag tidigare inte varit förtjust i, men nu kände jag nog lite att jag inte kan komma hem och se mina whiskeydrickande vänner i ögonen och säga att jag sörplade paraplydrinkar under mina dryga 3 månader i Skottland. Alltså har jag smakat, och smakar, hittat några guldkorn och till sist känt att, jo whiskey är rätt gott. Om än inte all whiskey. Anledningarna till detta beteende har varit många, från vuxenpoängen i att dricka te till fjortisförälskelsen som fick mig att satsa på cappuccino.

Därför kom jag, där jag stod i duschen, att tänka att jag kanske ska ge havregrynsgröten en chans till. Jag har länge skytt den, om inte som pesten så i alla fall som influensan, men nu är det kanske dags att göra något åt det. Jaha, och varför det? undrar du. Jo, för att det är så simpelt att slänga ihop en havregrynsgröt till middag om man inte har tid och/eller inspiration till att göra något fabulöst. För att det mättar gött när man äter frukost för sent för att äta lunch också. Det måste ju vara bättre anledningar än att jag är kär eller att jag vill vara cool. Det handlar ju om enkla vägar till välmående. Frågan är bara vem som kommer vinna striden, jag eller gröten? Ska jag komma hem som whiskeydrickande och havregrynsgrötätande eller är det förra förändring nog för en höst? Förmodligen har jag bara för mycket tid att tänka på igen, det brukar bli såhär då ...

Jag jobbar på det

Min blogg verkar ha fått ett litet flipp. Hur som är jag inte riktigt nöjd med hur här ser ut, men häng kvar, jag jobbar på det. Faktiskt så hårt att jag registrerade mig en domän igår. Ska bara skicka lite papper och tjafs, sen så. Ja, sen ska jag ju fixa till skiten och pilla design där också ... Men som sagt, jag jobbar på det. Om än inte så hårt som jag kanske borde.

Gamla bilder

Hittade en bild från förr. Jag minns kvällen väl. Vi är söta tillsammans... Det var inte meningen. Jag kan inte låta bli att spara den.

I ett block..

En liten del av dig
dröjer kvar
helt nära mig.
Jag kan nästan röra
nästan känna, nästan höra.
Fast du har gått
och jag står kvar
med en stilla saknad
av det som aldrig var.

En släng av oförälskelse

"Jag känner mig inte frisk, kanske för att jag för tillfället inte är förälskad i någon och ingen är förälskad i mig."

~Johann Wolfgang von Goethe

Jag minns att jag fann citatet underligt när jag första gången såg det, någon gång under mina tidigare tonår. Det verkade som ett tydligt tecken på dålig självkänsla. Föga funderade jag över det faktum att jag i egenskap av, inte helt ful, tonårsflicka faktiskt inte upplevt det tillstånd som Goethe talar om. (I alla fall inte sedan förälskelsen gjorde entré i mitt liv.) Jag säger inte att jag var så snygg att alla killar tittade trånande efter mig när jag vandrade gatan fram, men var jag inte kär (vilket jag trotts allt var ganska permanent) så fanns det någon som var intresserad av mig. Därför var det inte förrän alldeles nyligen som det slog mig att det ligger en sanning i hans ord. För jag tycker om att vara förälskad, oavsett om det handlar om en liten släng av beundran eller att falla handlöst, och jag tar det som en komplimang om någon är förälskad i mig, oavsett vad jag känner för personen i fråga. Så när jag inte har förälskelse i mitt liv kan jag inte undgå att notera att jag saknar det. Det skänker det där lilla extra, oavsett om det handlar om besvarade känslor eller inte. En släng av förälskelse får oss att må lite bättre. Följdaktligen måste jag därför ge Goethe rätt, jag känner mig inte riktigt frisk, kanske för att jag för tillfället lider brist på förälskelse i mitt liv. Tyvärr föreskriver inte Goethe någon bot, och vanliga brustabletter lär ju knappast hjälpa. Nej, jag får helt enkelt vänta ut min oförälskelse på samma sätt som man väntar ut en förkylning.

Skillnaden mellan momsbefriad och avdragsgill

-Om man är egen frisör är massage gratis, det skulle ju vara något för dig.
-VA?!
-Ja, om man är egenföretagande frisör så kan man göra avdrag för massage.
-Jaha, du menar så. Jag trodde att du menade att jag skulle ge folk massage. Designa hemsidor och massera lät inte som en bra idé.

Okej, ibland tänker man fel. Jag var helt inne på att hon pratade om hur man gör en verksamhet momsfri (varför hon nu skulle prata om det vet jag inte), men hon menade att jag skulle se till att få lite gratis massage nu när jag har f-skattsedel. Note to self: lär dig skillnaden på begrepp och hur de används.

Saknad

Jag saknar inte dig, mer än du saknar mig, och jag tror i ärlighetens namn inte att du saknar mig. Men jag kan sakna att ha en varm kropp bredvid min när jag somnar, någon som blinkar trött emot mig när jag vaknar. Det händer att jag saknar någon att äta med, och någon att dela tankar och funderingar med. Då är det lättare att tänka att jag saknar dig. Det är lättare att sakna dig, för du är en, och tanken på att sakna en person är greppbar. Det är lättare att rikta mina tankar mot dig, som är en person, som är en fysisk gestalt, vars röst jag hört, vars hud jag känt, än att tänka att jag saknar någon. För någon kan vara vem som helst, någon jag redan mött eller någon jag ännu inte har träffat, någon som är lång, någon som är kort. Någon är för odefinierad, någon är för svårt. Så därför är det lättare att tänka att jag saknar just din varma kropp bredvid min när jag somnar. För någon är för långt borta, dig vet jag ju var jag ska leta efter, att sakna någon gör mig för ensam. Fast jag vet att det inte är sant, fast jag vet att det inte skulle ge någon av oss det vi egentligen saknar, händer det ändå att jag tänker att jag saknar dig.

Bara för att fördriva lite tid

Borde inte jag vara ute och härja på stan? Jo, givetvis. Men jag sitter här och fördriver tid.. Snodde denna från syster. (Läs om intressantare saker (kanske) på flickaikilt.blogg.se)

1. Jag har insett att min senaste kyss .. var riktigt mysig
2. Jag lyssnar på .. Sanna och Jessica som fixar med sin bloggdesign.
3. Jag pratar .. jämt
4. Jag älskar/tycker om .. choklad.
5. Min bästa vän är .. inte här
6. Min första riktiga kyss .. hade vissa likheter med en elvisp
7. Jag avskyr när folk .. stannar mitt i en ingång/genomgång/efter en rulltrappa
8. Kärlek är .. efterlängtat
9. Någonstans, tänker någon på .. tomater
10. Jag kommer alltid att .. vara rätt lat.
11. Jag är hemligt förälskad i .. massa prylar, typ min dator.
12. Sist jag grät .. i tisdags, fast bara lite.
13. Min mobiltelefon är .. min vän och allierade
14. När jag vaknar på morgonen .. är det ofta en ny dag
15. Innan jag går och lägger mig .. borstar jag tänderna
16. Just nu tänker jag på .. om jag inte borde gå ner till turistinfon och boka en tripp till the Highlands
17. Bebisar .. är små
18. Idag har jag .. slöat, surfat och köpt billig pasta
19. I kväll ska jag .. slöa, surfa och äta något annat billigt.
20. I morgon kommer jag .. kanske att se Loch Ness
21. Jag vill verkligen .. pussas, se Scotland, shoppa, ha kul, gå på pub, prata med folk, träffa vänner, äta glass, äta choklad, komma på en bra design till min blogg, sluta vara snuvig, få ett jobb, komma på var jag vill bo, hitta en mysig lägenhet, flytta in på Sauchihall Street, köpa whiskey.... mycket helt enkelt

Bloggmongo

Som det lilla bloggmongo jag är kände jag att Skottlandsäventyret förtjänar en egen blogg. Det kommer därför att bli mindre bloggande här i framtiden, men desto mer på flickaikilt.blogg.se. Så vill ni veta vad jag gör och hur det egentligen är att leva bland män i kjol, kika in där.

Peace!

Det börjar närma sig

Det har inte gått in. Jag har nog inte greppat det helt. Att jag flyttar till Glasgow på onsdag alltså. Packar lite förstrött och försöker att inte köpa massa ny mat. Borde nog fixa en hel del annat också, men det borde ju lösa sig. Det har helt enkelt inte gått in. Kommer väl slå mig när jag sitter på Arlanda eller något sådant.

Fast lite underligt är det ju, när man säger hejdå till någon och vet att man inte kommer träffas på minst 4 månader. Eller kanske ännu längre... En massa avsked blir det. En massa avsked av helt olika karaktär. Helt beroende på person och relation. För vissa förändrar avståndet något, för andra inte. En del blir därför tveksamma, med den allvarsamma insikten att "när du går kommer jag inte att se dig på väldigt länge", andra blir hjärtliga och självklara, "ha det så kul, så ses vi snart". Inte heller kan man vara helt säker på vem man kommer att få vilket avsked ifrån. Där man trodde att man skulle lämnas med en hjärtlig kram finns bara en vinkning och ett kort hejdå, och där man väntade sig ett enkelt hejdå finns en tveksamhet. Så inför varje avsked finns en undran; hur säger vi hejdå till varandra? och lika ofta blir man positivt överraskad som man blir stående med en känsla av besvikelse.

Visst är det så att alla människor säger hejdå på olika sätt. Själv kan jag komma på mig med att dröja en stund på de mest oväntade platser, bara för att se på dem lite noggrannare. Inte nödvändigtvis för att jag inte tänker komma tillbaka dit, men för att skapa en bild i minnet att ta med mig på vägen. Så de senaste dagarna har jag sagt hejdå till både personer och platser, på olika sätt, och jag har fortfarande några kvar, men det har ännu inte riktigt gått upp för mig att jag flyttar på onsdag.

Är jag en fegis?

Fick ett mail för en vecka sedan, från en tjej som kanske ville hyra min lägenhet. Jag svarade som det var, att jag inte skulle hinna flytta ut förrän det är dags att åka härifrån. Fick inget svar. Så svarade hon i går eftermiddag. Hon var ändå intresserad. Frågan är bara; Hinner jag flytta ut på en vecka?

Hade jag bara varit på väg till en lägenhet i staden skulle det vara lätt. Bara att stuva in saker och köra. Men nu ska jag ju iväg. Vill ju inte komma till Glasgow med kastruller och lakan och inse att kläderna ligger i ett förråd i Norpan. Har dessutom en del saker att fixa inför avresan. Kanske borde fixat dem tidigare, men sådan är jag. Jag tänker att det inte finns nog med tid för att flytta alla saker, fixa med försäkringar och liknande också. Bara en flyttstädning tar ju sin lilla tid. Kan ändå inte låta bli att undra om jag är en fegis, om jag egentligen hinner (lite tidsoptimist är jag ju), om jag bara inte vill hyra ut stället och använder tiden som en ursäkt. ¨

Ändå kvarstår faktum: Försöker jag packa ihop och flytta ut och misslyckas skiter det sig rejält och jag har en känsla av att det bara är tidsoptimisten i mig som tror att det går. Better safe than sorry eller go for it fegis?

Bilder man bara får minnas

Jag vet inte om jag alltid haft denna störning, eller om det är någon slags påverkan från åren på GDK, men ibland kan jag se framför mig en bild som jag vill ta. Jag vill fånga känslan i stunden och framkalla den, förstora den, spara den, lite som Maria Larsson.

Men vissa bilder får man aldrig ta, vissa känslor låter sig inte fångas och vissa ögonblick består bara i frånvaron av en kamera. Siluetten av en omtyckt pojkes ansikte, i motljus från en dämpad sänglampa, suddigt eftersom min kind vilar på hans axel och ögat inte förmår att fokusera så nära. Men det tysta lugn som finns där försvinner i det ögonblick mitt huvud byts mot kamerans objektiv, och skulle jag, mot förmodan och förnuft, försöka ta bilden så är ljuset för dåligt. Bilden skulle bli grynig och de av pojkens ansiktsdrag som gick att se skulle vara spända. Den bilden finns bara för mig, bara där och bara då. Vill jag se den igen får jag helt enkelt hoppas att minnet inte sviker.

Andra bilder kan man ta, med lite tur, men då glider istället ögonblicket ur ens egna händer. En fika på stan, med de bästa av vänner, skratt och trivsel. Visst kan jag ta bilden, kanske till och med lyckas fånga känslan vi delar. Men jag vill så mycket hellre uppleva den, sitta med kameran i knät och skratta tillsammans med mina vänner. För chansen att bilden speglar verkligheten, i alla fall när jag är bakom kameran, är inte stor nog för att jag ska vara villig att offra möjligheten att uppleva verkligheten. Trots allt vet jag att, även om också denna bild är en stund bland många, så kommer jag att minnas den. Kanske inte i exakta detaljer, men jag kommer att minnas känslan vi delade, och minnet i sig kommer att vara värt mer än en liten bild i ett album.

Nej, vissa bilder låter sig helt enkelt inte tas. Vissa ögonblick är för sköra, eller för värdefulla för att föreviga. För de är just det, ögonblick. De är för få och för flyktiga för att offra, de måste fångas och avnjutas. Kanske kan någon återskapa dem, med rätt belysning och modeller, men de äkta ögonblicken, dem vi upplever, är bilder vi bara får minnas.

Som luft för mig

Luft. Den finns, vi tänker inte på den. Den omger oss, men vi ser den inte. Den finns i massor, så vi tar den för given. Nästa andetag kommer att smaka som det föregående, så vi avnjuter den inte. Den är vardag, inte lyx.

Luft. Vi behöver den för att leva, den är oumbärlig. Det går inte att tänka sig ett liv utan den. Den finns alltid där, dag som natt, den sviker inte. I ett enda andetag ryms dofter, löften och känslan av frihet. Den är en av de bästa saker vi kan få här i livet.

Så att behandla någon som luft kanske inte är det sämsta vi kan göra, och att vara som luft för någon kanske är det vi alla vill.