Flytt

Nu gör jag som fiskbullen i dillsåsen och flyttar. Det är fortfarande under arbete, men från och med idag bloggar jag istället på http://www.frokentjernstrom.se/bloggen/ Tanken är att det ska bli en liten hemsida där också, och en blogg som ser ut som jag vill. Just nu är det mesta under construction. Ni får helt enkelt följa med på resan. Komsi, komsi!

Alla singlar är miserabla

-Fan ta dig, sa jag till honom den natt det blev klart att vi två inte hade en framtid ihop. Jag hade ju precis blivit bra på att vara singel när du dök upp, nu måste jag börja om från början igen.
-Skitsnack, svarade han. Alla singlar är miserabla.

Varje gång jag av någon anledning minns den konversationen bestämmer jag mig på nytt. Må vara att jag kan vara miserabel, fattig med rubbad dygnsrytm, tjejen som äter knäckebröd till middag klockan elva på kvällen, för att affären är stängd och kylskåpet tomt, men jag tänker inte vara det för att jag är singel. Om inte annat för att tävlingsmänniskan i mig förbjuder det, han ska inte få vinna, han ska inte få ha rätt. Om inte annat för att den stolthet jag har förbjuder det, jag tänker inte bli en av alla de tjejer som repeterar "jag vill ha en pojkvän" som sitt eviga mantra. Om inte annat för att min självrespekt förbjuder det, jag behöver inte en kille för att tycka om mig själv. Så varje gång jag av någon anledning minns den konversationen bestämmer jag mig för att miserabel, det får han vara för sig själv, jag ska ha kul.

Saker man lär sig

Många briljanta tankar uppstår i duschen. Så också dagens fundering. Under årens lopp har jag lärt mig att äta och dricka en massa saker som jag inte tyckt om från första början. Det allra första jag kan komma på är nog te. Jag tyckte inte alls att det var någon höjdare när jag först smakade, men jag antar att jag såg det som något vuxet, för jag fortsatte att sörpla tills jag började gilla det. Det senaste i raden är whiskey. Något jag tidigare inte varit förtjust i, men nu kände jag nog lite att jag inte kan komma hem och se mina whiskeydrickande vänner i ögonen och säga att jag sörplade paraplydrinkar under mina dryga 3 månader i Skottland. Alltså har jag smakat, och smakar, hittat några guldkorn och till sist känt att, jo whiskey är rätt gott. Om än inte all whiskey. Anledningarna till detta beteende har varit många, från vuxenpoängen i att dricka te till fjortisförälskelsen som fick mig att satsa på cappuccino.

Därför kom jag, där jag stod i duschen, att tänka att jag kanske ska ge havregrynsgröten en chans till. Jag har länge skytt den, om inte som pesten så i alla fall som influensan, men nu är det kanske dags att göra något åt det. Jaha, och varför det? undrar du. Jo, för att det är så simpelt att slänga ihop en havregrynsgröt till middag om man inte har tid och/eller inspiration till att göra något fabulöst. För att det mättar gött när man äter frukost för sent för att äta lunch också. Det måste ju vara bättre anledningar än att jag är kär eller att jag vill vara cool. Det handlar ju om enkla vägar till välmående. Frågan är bara vem som kommer vinna striden, jag eller gröten? Ska jag komma hem som whiskeydrickande och havregrynsgrötätande eller är det förra förändring nog för en höst? Förmodligen har jag bara för mycket tid att tänka på igen, det brukar bli såhär då ...

Jag jobbar på det

Min blogg verkar ha fått ett litet flipp. Hur som är jag inte riktigt nöjd med hur här ser ut, men häng kvar, jag jobbar på det. Faktiskt så hårt att jag registrerade mig en domän igår. Ska bara skicka lite papper och tjafs, sen så. Ja, sen ska jag ju fixa till skiten och pilla design där också ... Men som sagt, jag jobbar på det. Om än inte så hårt som jag kanske borde.

Gamla bilder

Hittade en bild från förr. Jag minns kvällen väl. Vi är söta tillsammans... Det var inte meningen. Jag kan inte låta bli att spara den.

I ett block..

En liten del av dig
dröjer kvar
helt nära mig.
Jag kan nästan röra
nästan känna, nästan höra.
Fast du har gått
och jag står kvar
med en stilla saknad
av det som aldrig var.

En släng av oförälskelse

"Jag känner mig inte frisk, kanske för att jag för tillfället inte är förälskad i någon och ingen är förälskad i mig."

~Johann Wolfgang von Goethe

Jag minns att jag fann citatet underligt när jag första gången såg det, någon gång under mina tidigare tonår. Det verkade som ett tydligt tecken på dålig självkänsla. Föga funderade jag över det faktum att jag i egenskap av, inte helt ful, tonårsflicka faktiskt inte upplevt det tillstånd som Goethe talar om. (I alla fall inte sedan förälskelsen gjorde entré i mitt liv.) Jag säger inte att jag var så snygg att alla killar tittade trånande efter mig när jag vandrade gatan fram, men var jag inte kär (vilket jag trotts allt var ganska permanent) så fanns det någon som var intresserad av mig. Därför var det inte förrän alldeles nyligen som det slog mig att det ligger en sanning i hans ord. För jag tycker om att vara förälskad, oavsett om det handlar om en liten släng av beundran eller att falla handlöst, och jag tar det som en komplimang om någon är förälskad i mig, oavsett vad jag känner för personen i fråga. Så när jag inte har förälskelse i mitt liv kan jag inte undgå att notera att jag saknar det. Det skänker det där lilla extra, oavsett om det handlar om besvarade känslor eller inte. En släng av förälskelse får oss att må lite bättre. Följdaktligen måste jag därför ge Goethe rätt, jag känner mig inte riktigt frisk, kanske för att jag för tillfället lider brist på förälskelse i mitt liv. Tyvärr föreskriver inte Goethe någon bot, och vanliga brustabletter lär ju knappast hjälpa. Nej, jag får helt enkelt vänta ut min oförälskelse på samma sätt som man väntar ut en förkylning.

Skillnaden mellan momsbefriad och avdragsgill

-Om man är egen frisör är massage gratis, det skulle ju vara något för dig.
-VA?!
-Ja, om man är egenföretagande frisör så kan man göra avdrag för massage.
-Jaha, du menar så. Jag trodde att du menade att jag skulle ge folk massage. Designa hemsidor och massera lät inte som en bra idé.

Okej, ibland tänker man fel. Jag var helt inne på att hon pratade om hur man gör en verksamhet momsfri (varför hon nu skulle prata om det vet jag inte), men hon menade att jag skulle se till att få lite gratis massage nu när jag har f-skattsedel. Note to self: lär dig skillnaden på begrepp och hur de används.

Saknad

Jag saknar inte dig, mer än du saknar mig, och jag tror i ärlighetens namn inte att du saknar mig. Men jag kan sakna att ha en varm kropp bredvid min när jag somnar, någon som blinkar trött emot mig när jag vaknar. Det händer att jag saknar någon att äta med, och någon att dela tankar och funderingar med. Då är det lättare att tänka att jag saknar dig. Det är lättare att sakna dig, för du är en, och tanken på att sakna en person är greppbar. Det är lättare att rikta mina tankar mot dig, som är en person, som är en fysisk gestalt, vars röst jag hört, vars hud jag känt, än att tänka att jag saknar någon. För någon kan vara vem som helst, någon jag redan mött eller någon jag ännu inte har träffat, någon som är lång, någon som är kort. Någon är för odefinierad, någon är för svårt. Så därför är det lättare att tänka att jag saknar just din varma kropp bredvid min när jag somnar. För någon är för långt borta, dig vet jag ju var jag ska leta efter, att sakna någon gör mig för ensam. Fast jag vet att det inte är sant, fast jag vet att det inte skulle ge någon av oss det vi egentligen saknar, händer det ändå att jag tänker att jag saknar dig.

Bara för att fördriva lite tid

Borde inte jag vara ute och härja på stan? Jo, givetvis. Men jag sitter här och fördriver tid.. Snodde denna från syster. (Läs om intressantare saker (kanske) på flickaikilt.blogg.se)

1. Jag har insett att min senaste kyss .. var riktigt mysig
2. Jag lyssnar på .. Sanna och Jessica som fixar med sin bloggdesign.
3. Jag pratar .. jämt
4. Jag älskar/tycker om .. choklad.
5. Min bästa vän är .. inte här
6. Min första riktiga kyss .. hade vissa likheter med en elvisp
7. Jag avskyr när folk .. stannar mitt i en ingång/genomgång/efter en rulltrappa
8. Kärlek är .. efterlängtat
9. Någonstans, tänker någon på .. tomater
10. Jag kommer alltid att .. vara rätt lat.
11. Jag är hemligt förälskad i .. massa prylar, typ min dator.
12. Sist jag grät .. i tisdags, fast bara lite.
13. Min mobiltelefon är .. min vän och allierade
14. När jag vaknar på morgonen .. är det ofta en ny dag
15. Innan jag går och lägger mig .. borstar jag tänderna
16. Just nu tänker jag på .. om jag inte borde gå ner till turistinfon och boka en tripp till the Highlands
17. Bebisar .. är små
18. Idag har jag .. slöat, surfat och köpt billig pasta
19. I kväll ska jag .. slöa, surfa och äta något annat billigt.
20. I morgon kommer jag .. kanske att se Loch Ness
21. Jag vill verkligen .. pussas, se Scotland, shoppa, ha kul, gå på pub, prata med folk, träffa vänner, äta glass, äta choklad, komma på en bra design till min blogg, sluta vara snuvig, få ett jobb, komma på var jag vill bo, hitta en mysig lägenhet, flytta in på Sauchihall Street, köpa whiskey.... mycket helt enkelt

Bloggmongo

Som det lilla bloggmongo jag är kände jag att Skottlandsäventyret förtjänar en egen blogg. Det kommer därför att bli mindre bloggande här i framtiden, men desto mer på flickaikilt.blogg.se. Så vill ni veta vad jag gör och hur det egentligen är att leva bland män i kjol, kika in där.

Peace!

Det börjar närma sig

Det har inte gått in. Jag har nog inte greppat det helt. Att jag flyttar till Glasgow på onsdag alltså. Packar lite förstrött och försöker att inte köpa massa ny mat. Borde nog fixa en hel del annat också, men det borde ju lösa sig. Det har helt enkelt inte gått in. Kommer väl slå mig när jag sitter på Arlanda eller något sådant.

Fast lite underligt är det ju, när man säger hejdå till någon och vet att man inte kommer träffas på minst 4 månader. Eller kanske ännu längre... En massa avsked blir det. En massa avsked av helt olika karaktär. Helt beroende på person och relation. För vissa förändrar avståndet något, för andra inte. En del blir därför tveksamma, med den allvarsamma insikten att "när du går kommer jag inte att se dig på väldigt länge", andra blir hjärtliga och självklara, "ha det så kul, så ses vi snart". Inte heller kan man vara helt säker på vem man kommer att få vilket avsked ifrån. Där man trodde att man skulle lämnas med en hjärtlig kram finns bara en vinkning och ett kort hejdå, och där man väntade sig ett enkelt hejdå finns en tveksamhet. Så inför varje avsked finns en undran; hur säger vi hejdå till varandra? och lika ofta blir man positivt överraskad som man blir stående med en känsla av besvikelse.

Visst är det så att alla människor säger hejdå på olika sätt. Själv kan jag komma på mig med att dröja en stund på de mest oväntade platser, bara för att se på dem lite noggrannare. Inte nödvändigtvis för att jag inte tänker komma tillbaka dit, men för att skapa en bild i minnet att ta med mig på vägen. Så de senaste dagarna har jag sagt hejdå till både personer och platser, på olika sätt, och jag har fortfarande några kvar, men det har ännu inte riktigt gått upp för mig att jag flyttar på onsdag.

Är jag en fegis?

Fick ett mail för en vecka sedan, från en tjej som kanske ville hyra min lägenhet. Jag svarade som det var, att jag inte skulle hinna flytta ut förrän det är dags att åka härifrån. Fick inget svar. Så svarade hon i går eftermiddag. Hon var ändå intresserad. Frågan är bara; Hinner jag flytta ut på en vecka?

Hade jag bara varit på väg till en lägenhet i staden skulle det vara lätt. Bara att stuva in saker och köra. Men nu ska jag ju iväg. Vill ju inte komma till Glasgow med kastruller och lakan och inse att kläderna ligger i ett förråd i Norpan. Har dessutom en del saker att fixa inför avresan. Kanske borde fixat dem tidigare, men sådan är jag. Jag tänker att det inte finns nog med tid för att flytta alla saker, fixa med försäkringar och liknande också. Bara en flyttstädning tar ju sin lilla tid. Kan ändå inte låta bli att undra om jag är en fegis, om jag egentligen hinner (lite tidsoptimist är jag ju), om jag bara inte vill hyra ut stället och använder tiden som en ursäkt. ¨

Ändå kvarstår faktum: Försöker jag packa ihop och flytta ut och misslyckas skiter det sig rejält och jag har en känsla av att det bara är tidsoptimisten i mig som tror att det går. Better safe than sorry eller go for it fegis?

Bilder man bara får minnas

Jag vet inte om jag alltid haft denna störning, eller om det är någon slags påverkan från åren på GDK, men ibland kan jag se framför mig en bild som jag vill ta. Jag vill fånga känslan i stunden och framkalla den, förstora den, spara den, lite som Maria Larsson.

Men vissa bilder får man aldrig ta, vissa känslor låter sig inte fångas och vissa ögonblick består bara i frånvaron av en kamera. Siluetten av en omtyckt pojkes ansikte, i motljus från en dämpad sänglampa, suddigt eftersom min kind vilar på hans axel och ögat inte förmår att fokusera så nära. Men det tysta lugn som finns där försvinner i det ögonblick mitt huvud byts mot kamerans objektiv, och skulle jag, mot förmodan och förnuft, försöka ta bilden så är ljuset för dåligt. Bilden skulle bli grynig och de av pojkens ansiktsdrag som gick att se skulle vara spända. Den bilden finns bara för mig, bara där och bara då. Vill jag se den igen får jag helt enkelt hoppas att minnet inte sviker.

Andra bilder kan man ta, med lite tur, men då glider istället ögonblicket ur ens egna händer. En fika på stan, med de bästa av vänner, skratt och trivsel. Visst kan jag ta bilden, kanske till och med lyckas fånga känslan vi delar. Men jag vill så mycket hellre uppleva den, sitta med kameran i knät och skratta tillsammans med mina vänner. För chansen att bilden speglar verkligheten, i alla fall när jag är bakom kameran, är inte stor nog för att jag ska vara villig att offra möjligheten att uppleva verkligheten. Trots allt vet jag att, även om också denna bild är en stund bland många, så kommer jag att minnas den. Kanske inte i exakta detaljer, men jag kommer att minnas känslan vi delade, och minnet i sig kommer att vara värt mer än en liten bild i ett album.

Nej, vissa bilder låter sig helt enkelt inte tas. Vissa ögonblick är för sköra, eller för värdefulla för att föreviga. För de är just det, ögonblick. De är för få och för flyktiga för att offra, de måste fångas och avnjutas. Kanske kan någon återskapa dem, med rätt belysning och modeller, men de äkta ögonblicken, dem vi upplever, är bilder vi bara får minnas.

Som luft för mig

Luft. Den finns, vi tänker inte på den. Den omger oss, men vi ser den inte. Den finns i massor, så vi tar den för given. Nästa andetag kommer att smaka som det föregående, så vi avnjuter den inte. Den är vardag, inte lyx.

Luft. Vi behöver den för att leva, den är oumbärlig. Det går inte att tänka sig ett liv utan den. Den finns alltid där, dag som natt, den sviker inte. I ett enda andetag ryms dofter, löften och känslan av frihet. Den är en av de bästa saker vi kan få här i livet.

Så att behandla någon som luft kanske inte är det sämsta vi kan göra, och att vara som luft för någon kanske är det vi alla vill.

Stödhjul

Genom hela livet möter vi nya människor. Vissa av dem kommer att följa oss på resan och andra blir bara flyktiga bekanta eller kanske inte ens människor vi kommer att minnas. Så händer det då och då att vi stöter på människor som vi tror oss kunna lita på, som vi räknar med, som vi av en eller annan anledning sätter upp på listan över personer som vi antar att vi kan vända oss till när livet blir tungt. För det mesta så har magkänslan rätt, dessa människor är de som kommer att bli våra stöd, men då och då lutar vi oss mot någon som ger vika. Vår magkänsla har fel och våra till synes rimliga antaganden att dessa personer, som varit i vår närhet, fått tillträde till våra liv och verkat så kloka och pålitliga i medgång, ska finnas där även i motgång, visar sig felaktiga.

Känslan är inte helt olik den som uppstår när man som barn skulle lära sig att cykla. För att slippa springa dubbelvikta i tid och evighet monterade föräldrarna på stödhjul på cykeln, och så länge vägen var plan fungerade de perfekt. Visserligen lutade man ibland lite väl mycket, men man höll sig upprätt. Tills den dagen då man cyklade bredvid ett gupp. Hade man då oturen att luta sig mot ett av sina stödhjul tippade cykeln ofelbart.

Precis som de förhatliga stödhjulen möter vi då och då människor som på plan väg ger sken av att vara där för oss, men så fort det dyker upp ett gupp får vi ingen hjälp alls. På samma sätt som det oerfarna barnet inte känner fysikens lagar, och därför inte lutar åt andra hållet när guppet kommer, lutar vi oss åt fel håll och faller. Med barnets tillit ger vi också stundtals dessa stödhjul en andra chans, bara för att gråta barnets tårar när vi åter igen skrapar våra knän.

Så, kommer vi alltid vara lika blåögda som barnen? Kommer vi ständigt att skrapa våra knän? Kanske är det så. För till skillnad mot att cykla är att leva en långt mer komplicerad process, och från den första till den sista dagen kommer vi att behöva stöd. Så kanske kommer vi med jämna mellanrum, genom hela livet, att luta oss ut i ett tomrum istället för mot ett stöd. Det enda vi egentligen kan hoppas på är nog att lära oss att identifiera dessa stödhjul, och att hitta de människor som är äkta stöd, så att vi, den dag vi verkligen behöver det, tryggt kan luta oss åt rätt håll.

Bara för att det är störigt

1. Fullständigt namn? - Elsy Maria Tjernström
2. Exakt ålder? - 25 år och öh... vänta... 10 dagar!
3. Vart bor du? - Norrköping
4. Bor tillsammans med? - Det vill jag helst inte veta... min dator?
5. Husdjur? - Tuss&Felix hos päronen åsså dammet, luddet och fruktflugorna här
6. Färg på ditt hus? - Rött.. typ, det är i tegel.. fast det är ju inte mitt...
7. När är du född? - 84
8. Klass? - Alltid
9. Vilket år tar du studenten? - 2003 tror jag det var
10. Något jobb? - Lite extrapyssel är allt som hinns med för tillfället. Men en gång Adeccoslav, alltid Adessoslav ;)
11. När ska du sova ikväll? - När jag däckar, München Hoben ju!
13. Duschat idag? - Jajamen!
14. Kramat någon idag? - Inte än, men det lär väl bli.
15. Pussat någon idag? - Nope, men det ska väl gå att ordna det med
16. Vad har du ätit? - Müsli, mackor, äpple..
17. Dagens klädsel? - Just nu en lila klänning.. Byter om sen.
19. Dagens sötnos? - Öh... Dagen har ju knappt börjat!
20. Dagens roligaste? - Det lär komma!
21. Har du många vänner? - Allt är väl relativt, men jag är definitivt inte missnöjd!
22. Hur många har du kysst? - Harkel, host, nästa fråga!
23. Vem kramade du senast? - Karin och den varma kudden.
24. Haft sex? - Jovars.
25. Hur många har varit otrogna med dig? - Många?! Vad försöker du antyda?!
27. Har du pojk-/flickvän? - Nej.
28. Vem pratade du med i telefon senast? - Tommy
29. Vem fick du senast sms ifrån och vad stod det? - Öh... kan ha varit Tobbe...


FAVORIT:
31. Film? - Fika Flickornas Bollywoodfilm är en höjdare =)
32. Låt? - Massor!!
33. Mat? - Beror helt på vad jag är sugen på
34. Dryck? - Vatten, eller rom å cola ;P
37. Stad? - Kommer nog alltid vara lite svag för Linkan
38. Land? - Har en soft spot för UK
39. Ämne i skolan? - Öh... tja.. det var ju ett tag sedan jag hade ämnen i skolan...
40. År? - Hur ofta är ett helt år bra? Fast läsåret som gick var inte helt illa måste jag säga.

SENASTE:
41. Personen du tänkte på? - Wierd fråga... Sara S tror ja... eller kanske mig själv ;)
42. Personen du kysste? - Tobbe
43. Gången du spydde? - Det kommer jag inte ihåg... Kan faktiskt ha varit någon gång under förra hösten faktiskt... måste ju varit någon form av rekord!
44. Gången du grät? - I fredags eller lördags, HIMYM var bara för gulligt. Ja, jag är lite lättrörd!
45. Pizzan du åt? - Nån gång i juli tror jag..
46. Gången du var i göteborg? - 31/7-3/8
47. Gången du var i stockholm? - Förutom när jag bytte tåg där den 12/8 så är det nog augusti för 2 år sedan... Fast då var jag typ bara på systemet, sen for vi till Rådamnsö
48. Gången du var hög? - På något olagligt? Jobbar inte så.

ANTINGEN ELLER:
51. Svart eller vitt? - Svart
52. Hund eller katt? - Katt
53. Ute och festa eller hemma och mysa? - Mysa på festen! Eller mysa hemma... Mysa rockar!
54. Tv-spel eller datorspel? - Beror väl på... tror det får bli TV-spel
55. Singel eller upptagen? - Upptagen är ju rätt mysigt. Se 53.
57. Lunarstorm, helgon eller playahead? - Nej.
58. Ragga eller bli uppraggad? - Lagom mix
59. Big brother eller paradise hotel? - Nej tack!
60. Svart hår eller blont? - Blont, iaf på mig.
61. Blåa ögon eller bruna? - Fina ögon är huvudsaken, mina är blå.
62. Choklad eller lakrits? - Choklad
63. Göteborg eller stockholm? - Linkan har jag ju sagt!
64. Högerhänt eller vänsterhänt? - Högerhänt, jag alltså..
65. Coca cola eller fanta? - Cola, med rom!
66. Pizza eller kebab? - Kebab
67. Randigt eller prickigt? - Prickigt
68. Älska eller älskas? - Öh? Är det verkligen ett antingen eller! Fast det är ju nice med fans ;P
69. Leva eller dö? - Leva känns helt rätt just nu.

ANTAL:
70. Personer du älskar? - Tillräckligt många
71. Personer du hatar? - Jobbar inte så.
72. Personer som sagt att dom älskar dig? - Oj, ska man hålla räkning på sånt?
73. Personer du hånglat med inom en 24-timmars-period? - Hehe, det är ju ett rekord som skulle vara kul att sätta.. Tyvärr är mitt en so far.
74. Glassar du ätit på en dag? - There'n no limit!
75. Festivaler du varit på/ska på detta året? - Blev nog inte nått sånt i år.
76. Gånger du haft minnesluckor? - Hur ska jag minnas det?
77. Piercingar har du? - 2 i öronen.
78. Personer du saknar just nu? - En bunt faktiskt.
79. Gånger ditt hjärta brustit? - Också en bunt.

VEM:
80. Vill du kyssa nu?- Hehe
81. Ska du träffa imorgon? - Funderar på Sara. Åsså en massa annat folk.
82. Sjöng du senast för? - Helst inte.
83. Hade du senast en msnkonversation med? - Tobbe
84. Spelade du tv-spel med senast? - Andreas
85. Vill du ta med på en romantisk resa nu? - Dig :P
86. Vill du kasta en sten i huvudet på? - Oh! Tanten som är stygg med min Sara!
87. Förtjänar att dö? - Är det min sak att avgöra!?!
89. Vill du sova brevid inatt? - Kuddhögen

VAD:
90. Gör dig glad? - Vänner
91. Gör dig ledsen? - Sorgliga saker, när man vill men inte kan göra något.
92. Vad vill du helst göra nu? - Gå på Hoben
93. Önskar du att du slapp göra? - Åka Campusbussen
94. Vill du ha nu? - Mat!
95. Önskar du dig i födelsedagspresent? - De e ju jättelångt dit!
96. Längtar du till? - Ikväll, å den 16 e =)
97. Tycker du om dina betyg? - De duger la.
98. Ångrar du i ditt liv? - Det finns väl en del, men det är smällar man får ta.
99. Är det bästa som har hänt dig? - Känns väl lite väl kaxigt att utse det när man är 25!

Dinner for one

Det finns massor med saker som är roligare när man är flera. Tillräckligt många saker i livet fungerar fint att göra själv. De gör att man inte alltid tänker på att det skulle vara roligare med sällskap. Men när man står ensam bland en massa folk och ser hur fyrverkerier fyller natthimlen och explosionerna blandas med "all you need is love.." så är det lite mer påtagligt att allt inte är roligt ensam.

En annan sådan sak är mat, att äta mat, att laga mat. Det är helt enkelt roligare om man inte gör det själv. Det spelar ingen roll om man verkligen anstränger sig, för ingen runt bordet blir glatt överraskad över hur god maten är om det bara är jag själv där. I sanningens namn har jag förmodligen redan smakat på den så många gånger medan jag lagade den att jag redan är leds på den. Det är precis då det behövs någon som säger: mmm, gott! som lite extra lön för mödan. För egentligen är det ju roligt att laga mat. Jag vet inte hur många gånger T såg lite skeptiskt på mig när jag föreslog något att äta, inte för att det inte verkade gott utan för att det lät krångligt. Vad han förmodligen missade var just det faktum att det är mycket roligare att laga mat om man har någon att laga med/till. Alltså passade jag på att vara krånglig när det var någon fler där som uppskattade maten, för när jag är själv blir det en ruskig massa pasta med nått.

Sen finns ju all mat som helt enkelt inte lämpar sig för en person, mat vars tillbehör bara säljs i flerpack, som hamburgare (vem käkar upp alla bröd på en gång?), eller mat som ska göras i stora formar, som gratänger (hur många har en enpersons gratängform?). Man får helt enkelt äta samma mat till både lunch och middag rätt länge, som en påminnelse att ingen vill dela. Tacokryddorna kommer i påsar avsedda för minst 400g köttfärs, så vill man ha tacos får man finna sig i att äta det minst två dagar. Inte för att tacos inte är gott, men nog vore det lite trevligare om man inte behövde plocka fram 'maten som ingen ville äta med dig igår' till middag dagen efter också. Ja, jag inser att jag är otacksam och att detta förmodligen är dagens I-landsproblem. Åh, nej, mat över, vad ska jag göra, jag känner mig så oälskad! (Läs det med en fånig, korkad röst och gör lite bimbohandrörelser till, jag är sarkastisk). Det är praktiskt att ha mat över till dagen efter, matlådor är lite av the shit! Så när jag bestämmer mig för om det bli tacos eller hamburgare till middag ikväll så vet jag att jag kommer att få äta detsamma imorgon också. Men jag kan inte låta bli att tänka att sällskap i 9 av 10 fall trumfar vad som är praktiskt, att jag hellre skulle ha sällskap än matlådor och att det klassiska: "Hellre havregrynsgröt tillsammans än fläskfilé ensam" är helt rätt. Förutom att havregrynsgröt är smått vidrigt och att fläskfilé tillsammans förmodligen skulle rocka mest!

Lägenhetsjävel

Ja, jag vill hyra ut min lägenhet i 2a hand under hösten. Det är dyrt att betala dubbla hyror så det skulle vara väldigt praktiskt om någon bodde där när jag är borta.

Nej, jag vill inte hyra ut min lägenhet i 2a hand under hösten. För om någon tar lägenheten så måste jag raskt packa in alla mina saker i ett förråd och flytta hem till mamma och pappa fram tills det är dags att åka. Inte för att jag inte tycker om dem, men så kul är det inte att gå hemma och skräpa, speciellt inte på hösten då inget skoj händer! Nästan alla som jag umgås med är ju i Östergötland!

Ja, jag vet att det är slöseri med pengar att inte hyra ut den. Det är drygt, ouppfostrat och otacksamt att säga att det är en struntsak. Men vad fan! Det skulle ju vara så mycket lättare och roligare om jag kunde få bo i Norpan tills det är dags att åka.. Antar att det inte alltid kan vara lättare och roligare...

Ja, jag tar ut saker i förskott. Jag är bara lite leds på detta. Jag svarar på den senaste förfrågningen imorgon. Lite kan man skjuta saker på framtiden utan att det är något fel med det, det är trotts allt mitt i natten nu... Suck

Köksbordet

En söndags förmiddag för lite drygt två och ett halvt år sedan satt jag på mitt köksgolv och skruvade ihop mitt nya köksbord. Det förde med sig en smak av självständighet. Mutter för mutter, känslan av att jag kan själv. Inte för att det egentligen var svårt, men för att det låg där på mitt köksgolv som ett stort IKEA-pussel som uppmanade mig att ensam skapa ett köksbord och fyra stolar. För jag var singel nu, och då får man sätta ihop sina saker själv. För jag var singel, och jag skulle minsann bygga mig ett eget liv, IKEA-möbel för IKEA-möbel. Tillslut stod det där, ett bord och fyra, mer eller mindre väl ihopsatta, stolar. Tada! Jag klarar mig minsann själv!

Idag satt jag åter på mitt köksgolv och skruvade med mitt köksbord. Ett annat köksgolv, men samma köksbord. Jag skruvade av benen på bordet, ett efter ett, alldeles själv. För att han som jag skulle klara mig utan ska låna mitt köksbord under tiden som jag är i Glasgow. Samma bordsben och samma muttrar, men inte längre en troffé över min självständighet. Precis som färgen på fasaden vittrar och ärren bleknar har det som en gång var ett monument över min förmåga att gå vidare blivit vad det egentligen är, en möbel. Köksbordet talar inte längre om att jag är singel nu, det är inte längre startlinjen för en ny etapp, och de ensamma spåren efter mina första steg post honom har bleknat, precis som fotspår i strandkanten sköljs bort av vattnet. Nu är köksbordet en möbel, inte ouppskattad men inte heller ett monument. Det är därför jag kunde sitta på mitt köksgolv igen, och skruva det i delar, för att sedan lämna över det till honom. Jag behöver inte längre köksbordet för att veta att: Jag klarar mig minsann själv!

Fix you

When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need

~Coldplay

Wierd

..det är vad det är. Vet inte vad det ska betyda eller hur jag ska förhålla mig till det. Det är bara wierd. Tror jag vet vad jag får för svar om jag frågar... men jag måste nog ändå fråga. Det är en evig förbannelse, även fast man kanske inte vill ha svaret måste man ställa frågan, för utan svaret vet man ingenting och det är lika illa.. och wierd.

Medicin

Fikaflickorna är verkligen medicinen mot så mycket. Några timmar i ert sällskap och livet ter sig så mycket ljusare. Jag är evigt tacksam att jag fått lära känna er! Shopping, fika, Bonos stämma genom en öppen dörr, film, mer fika. Ni kan konsten att få mig att tycka att livet är gött. Allt annat vore väl konstigt när man som välkomnande möts av ett kramöverfall och födelsedagspresenter (i förskott, men på den dag då jag skulle ha fötts). Egentligen kan det hela sammanfattas i att detta var precis vad jag behövde. Från klänningen med fjädern till tårtan, sms-krig, manchesterklänningen och the 60's. Funderar på om jag borde packa upp lite. Eller så sätter jag mig och letar reda på fler bilder till det fina albumet jag fick. Vilket som är jag tillbaka på banan, thanks to you!

Bara för att

Bara för att jag de senaste dagarna klickat mig runt på alla mina standardbloggar och varit irriterad för att folk uppdaterar för sällan så gör jag en uppdatering till idag. Sitter i systers soffa och lökar medan hon lagar maten och städar lite. Låter det som att jag är lat? Kanske lite. Å andra sidan är jag gäst och hon bjuder mig på mat. Rätt logiskt. Å skulle jag hjälpa henne att städa skulle hon förmodligen inte hitta ett dyft. Jag har tydligen redan hängt min handduk på hennes krok. Det är inte lätt när det är svårt.. Men, men.. Nu har jag i alla fall sett Frölunda torg och eftersom staden håller på att blåsa bort blir det nog dagens dos av sightseeing. Funderar på om jag ska fota lite i hennes lägenhet..

Tid att tänka

Jag mins en vän som för några år sedan kommit ur ett fyra år långt förhållande. Efter ett par månader skulle hon ge sig ut på en fyra dagars fjällvandring. När hon kom hem igen kunde hon konstatera att fyra dagars vandrande i de tysta, vackra fjällen var precis den tid och miljö hon behövde för att tänka igenom det hela. Självklart löser man inte allt på fyra dagar, men när man inte har mycket annat att göra än att tänka kan man komma långt. Därför kan jag inte låta bli att tänka att två bussresor på 3,5h kanske är ett mycket bra tillfälle att låta tankarna vandra en stund.. Istället sitter jag här och slösurfar... Nåja.. Kanske hjälper mot något också. Förhoppningsvis är jag lite klokare på måndag.. All logik säger ju att jag borde bli det. Å andra sidan är jag inte den som följer logikens lagar...

Bortahelg

Drar till Götet imorrn för att träffa syster och fikaflickorna. Ska bli riktigt nice. Kan behöva socialisera lite. Dessutom har jag hört talas om syltgrottor och syster hade visst planer på risotto. Låter som att jag kommer att ha det bra i helgen det är helt klart. Måste dock kräla upp ur sängen lite tidigare än jag är van vid (hade ju inte riktigt planerat att jag skulle sova i Norpan inatt...) men det är väl sånt man får ta. Lika bra att krypa till sängs.. Natti

The story about T and me

Jag vaknade i morse av ljud från utanför genom T's öppna sovrumsfönster. Sådana ljud som jag inte hör i min lägenhet, dels för att jag inte kan ha mina fönster öppna och dels för att jag bor mitt i en stad. Ljud som regn och en kuttrande duva. Jag kommer att sakna de ljuden. Det är en massa annat som jag kommer att sakna också, för det som började med den underliga killen som åt upp min överblivna macka, på jobbet för två år sedan, har tagit slut. Inte för att vi blev tillsammans då, när han åt upp de delar av min frukost som jag inte ville ha, men det var så jag lärde känna honom. Inte heller kan man väl säga att det tar slut, för vi finns ju båda två fortfarande, vi är bara inte tillsammans. Det är det som är till ända, nästan åtta månader av knäppheter, smeknamn som närmast kan liknas vid förolämpningar och en himla massa mysiga stunder. Ibland räcker det inte till, ibland fattas det där lilla som behövs och man vet inte vart man ska hitta det. Som när strumpor försvinner i tvätten, inte alls logiskt, men likt förbannat är de borta och man vet inte var eller hur man ska hitta dem. Så är det, väldigt rätt men ändå inte. Då finns det inte mycket man kan göra. Utom kanske att vara tacksam för allt det som varit bra. Så tack snygging, för att jag fick vara knubbsork, för att du introducerade mig för Ben&Jerry's, för att jag fick lära mig att det är kul att slåss med fiskar (om man är japan), för alla gånger vi har skrattat och brottats och för alla mysiga kvällar i soffan. Du är en härlig människa och jag är glad att jag fick vara din flicka en stund.

Så åter igen citerar jag Lord Tennyson:
Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls.
Och går i ide fram till på fredag. Då drar jag till Götet för att träffa syster och fikaflickorna, men först ska jag som sagt gömma mig i min håla ett tag och slicka såren. Jag tänker inte svara i telefonen eller städa och jag tänker äta hur mycket glass jag vill. Så det så!

Utflykt

Drar till Karlstad om några timmar. Ska bli riktigt nice. Behöver komma ut och socialisera lite. Middag, tjejsnack och utekväll. Precis vad som kan behövas. Åter söndag kväll, med nya krafter eller totalt utslagen, vem vet.

Är du snäll får du sova på soffan

Jag tror att jag har fått slut på saker som borde göras. Grejer att fixa inför Skottland finns ju förstås, men i övrigt. Städade och tvättade innan jag åkte över till T i måndags så här hemma är ju rent. Fast jag borde ju packa lite inför helgens utflykt till Karlstad. Har inte varit där på sådär 11-12 år och inte ens då såg jag själva staden, utan var på fotbollscup. Så i helgen blir det skoj.

Först måste jag dock konstatera att hela: Är du inte snäll får du sova på soffan-grejen inte håller. Den förekommer ju relativt frekvent som skämt inom och mellan par, men hur sant är det? Själv kan jag bara konstatera att jag verkar få sova på soffan just för att jag är snäll. I maj förra året skulle jag flytta och när päronen kom ner dagen innan så tar jag frivilligt soffan istället för att sova i min säng och ge dem soffan och en madrass. Snällt! I tisdags lyckades T dra på sig en släng av matförgiftning och när kvällen närmade sig konstaterade jag att det är inte kul att ligga och må illa i ett varmt rum med någon som ligger bredvid och snurrar (för jag var rätt rastlös efter en dag av inget att göra) så jag la mig snällt i soffan. Så jag kan inte låta bli att fråga mig: Är jag för snäll för att vara elak nog att hamna i soffan eller är soffan kanske inte det straff vi tror att det är?

Bara tio minuter till...

Solen lyser... väldigt mycket. Hade glömt att sommarsol kan göra så genom halvöppna persienner.. Hemma hos mig är ju fönstren tonade och solen gör sig inte påmind förrän runt lunch. Hos päronen så har jag en mörk rullgardin så där märks inte solen alltför mycket heller. Men här hos T märks den. Inget ont i det egentligen för jag behövde vända dygnet lite mer rätt, var trotts allt uppe till 02.30 med tvätten i söndags.. Så när jag fick ett sms vid halv 9 och sedan inte kunde somna om bestämde jag att idag fick vara dagen då jag vände dygnet lite mer rätt... kanske.

Mongot bredvid var dock inte lika pigg. Jasså, här smyger man upp, mummlade kuddhögen när jag började klä på mig. Jag förklarade nyttan av att kliva upp för kuddarna och mannen under dem. Gör det då, sa han, jag ska bara sova tio minuter till.. Så jag tog min dator och slog mig ner i vardagsrummet. Här sitter jag nu, och funderar på om den strålande solen motbevisar SMHIs prognos eller om jag måste ta med mig ett paraply ut.. Det ska ju trots allt regna. Förmodligen kommer de första regndropparna samtidigt som jag tar på mig bikinin.. Noteras kan också att det nu är cirka femtio minuter sedan T sa att han bara skulle sova i tio minuter till.. Frågan är bara om jag ska rota rätt på lite frukost eller om jag ska lyfta på en kudde och släppa in lite solljus till den sovande.. Båda alternativen är rätt lockande =)

Rent hus

Varför är det alltid så förbannat svårt att städa? Det behövs verkligen. Ändå har jag suttit på msn större delen av dagen. Någon hade fått för sig att tvätta också, jag som trodde att jag var ensam i huset. Nåja, får väl slänga in en maskin imorgon då. Men allvarligt. Jag måste städa! Har dammtorkat halva lägenheten och nu sitter jag här igen. Hur svårt kan det vara?

I övrigt behöver jag en konsultation av min personliga rådgivare på män. Måste styra upp det i veckan. Men först måste jag fan i mig städa... Och äta middag!

Det var som fan

Haha, good old facebook är verkligen en sammanslutning för hobbystalkers. Jag kan inte dölja att jag är en av dem, för jag fick just veta något rätt lustigt. För inte ens två månader sedan fick jag höra ett beklagande uttalande om en torrperiod. Nu verkar det som att den är över. Det var som fan. Mycket hinner hända på ett år, annat kan man inte säga. Så hatten av och kul att det blev regnperiod. Och som sagt, det var som fan ;)

Solbränna

Jag vet inte hur det kommer sig, men på något sätt verkar det som att magen är brunare än benen. Vad är grejen med det? Hur uppstod det? Jag är nämligen väldigt säker på att magen och benen har varit i solen lika länge och framförallt tillsammans!

Svanar

Svanar har en partner. De möts och håller ihop resten av livet. Vad de har för urvalskriterier eller motiveringar till det vet jag inte, men på något sätt måste det ju fungera eftersom de faktiskt håller ihop hela livet... Ibland skulle jag vilja vara en svan..

To twitter= to surrender?

Jag har sagt rätt länge att jag inte riktigt fattar vad jag ska med Twitter till, jag uppdaterar ju min status på Facebook rätt ofta och det som inte får plats där får ju plats här. Trots det har jag skaffat mig en Twitter-profil. Vi får väl se var det leder.. Vet egentligen inte om det ger något alls, mest för att jag inte känner så många som twittrar. Men just nu är jag bored out of my skull! Så nu tycker jag att ni alla andra ska börja twittra också så att jag har någons små vardagstankar att läsa! Kommunicera ihjäl mig för jag börjar få lappsjuka! Men säg för guds skull inget till T, han har dissat mitt Facebookberoende och hängt på Twitter ett bra tag nu så att lägga ner min "jag fattar inte vad Twitter ska vara bra för"-attityd är ju helt klart att hissa den vita flaggan, eller? (Som ni märker är jag redigt säker på att han inte läser min blogg, det är trots allt jag som är stalkern i vårt förhållande.) Hur som helst måste jag ju bli en cool mästertwittrare om det ska vara värt det (annars har jag ju lagt ner mitt motstånd till ingen nytta alls), alltså måste ni, mina god, kloka vänner hjälpa mig. Twitter with me! Låter jag som en fjortis med ett konstigt behov av att vara cool och vinna påhittade strider? Förmodligen, men om det inte snart blir en vecka med strålande sol så måste jag antingen ha något att göra eller börja rensa ogräs från grusgången! Twitter with me!

Man får inte trampa på djur

Sitter på tåget mellan Stockholm och Sundsvall. I sätet mitt emot sitter en mamma och hennes dotter på ungefär 5 år. Mamman försöker både sova och läsa, något som inte går så bra. Gång på gång uppmanar hon dottern att titta ut genom fönstret, pyssla lite själv och fundera på något, det går inte heller så bra. Ärligt talat vet jag inte många barn som på uppmaning sitter och funderar en stund. Inte heller detta barn, eller i vart fall inte tyst för sig själv. Någonstans norr om Uppsala säger hon till sin mamma:
Man får inte trampa på djur!
Mamman ser lite förvånat på sin dotter: Va?
Dottern: Man får inte trampa på djur!
Mamman svarar med eftertryck: Nej, man får INTE trampa på djur!
Dottern: Bara getingar och humlor..
Mamman: Nej, inte på getingar och humlor heller!
Här kan jag inte låta bli att undra varför. Det är ju ett utmärkt sätt att ta ihjäl fanskapen, i alla fall getingarna, tänker jag och börjar rota efter min iPod...

Att pissa på mitt hem

Då och då får man höra uttrycket att någon pissar på något/någon. Idag pissade någon på mitt hem, bokstavligen. En (förmodligen full) student ställde sig och urinerade mot min fönsterruta. Ibland kan man undra vad det är för fel på folk, jag pissar väl inte på hans fönster! Pucko!

Tid

Har du tid? Tja, jo, eller nä, eller vadå har, vem äger den egentligen? Hur kan man någonsin svara på den frågan?! Allt jag vet är att jag av någon anledning tar mig tid att göra andra saker än dem jag borde göra. För det vore ju i ärlighetens namn smartare att packa och städa än att illustrera och läsa okända människors bloggar... eller?

Det artar sig

Deadlinesdagen, 25e maj, kom och passerade. Nu gäller det bara att ta det med ro. Det var åtminstone vad jag trodde. Som det ser ut nu planeras det både hit och dit. Fast det är jag rätt nöjd med, helt stilla kan jag inte sitta. Middagar, fika, hälsa på folk och kanske en och annan öl i solen. Det enda smolket i bägaren är väl att jag är ihop med killen utan framförhållning. Så förmodligen lär jag väl inte se mer av honom i sommar än under våren bara för att jag är ledig. Men, men, jag får väl piska honom lite. Hur som helst börjar den här sommaren arta sig också, fina fisken det. Sitta stilla för länge är nog inte riktigt min grej, trots att jag är lat =)

Jag och min mamma

Var på vär från Friskis idag, när jag mötte en tant. Hon hade lockigt, silverfärgat hår. Kort, sådär som tanter har det. Det regnade så hon hade en regncape på sig. Men det var inte det jag ville tala om, utan att hon hade en nummerlapp under sin genomskinliga cape och fram på sin rollator hade hon en lapp som sa att hon var med i PROs vårruset-lag. Jag blev tvungen att smsa detta till min mamma. Svaret jag fick: Ja det är väl d man satsar på, att leva tills man dör alltstå =) Så svarade min mamma. Så jag tänkte att när allt detta som vi kallar livet, jobb, barn och familj, börjar stilla sig och komma i ordning då kan vi vanka vårruset tillsammans, min mamma och jag, så som vi sprungit det förr om åren. För det har vi gjort, sprungit både vårruset och tjejmilen, min hurtiga mamma och jag. Så slog det mig; det kommer vi nog inte att göra. För medans min mamma blir gammal och grå så ska jag leva mitt yrkesliv och mitt familjeliv, komma på vad jag vill göra och uppfostra mina barn. Under tiden jag layoutar annonser och tidningar (förhoppningsvis) så kommer hon att skäma bort min avkomma (garanterat) och när jag sedan fattar rollatorn finns det inget som garanterar att hon är kvar. En konstig insikt, mamma är inte alltid där. Även fast jag vet det känns det konstigt, att hon inte skulle genomföra ett vårrus med mig med rollatorn och beslutsamheten i högsta hugg. Jag vet inte varifrån alla dessa insikter kommer, kanske håller jag på att bli vuxen på riktigt. Men faktum kvarstår, när jag är en tant med silverlockigt hår så kommer min mamma att vara ett minne, ett fotografi och en inspiration. Hur jag än vänder och vrider på det känns det konstigt, att existera i en värld där mamma inte gör det... Ibland slår det ner med sin fulla kraft, även om jag började mitt liv tillsammans med henne så får jag inte sluta det så, för sådan är naturen skapad. Hon höll i mig när jag tog mina första steg, men mina sista får jag ta själv. Förhoppningsvis får jag dock åka snålskjuts på rollatorn några vårrus innan det är dags att stå ensam. För än finns det tid, för vårrus och argumentation, så att jag en dag kan få bli en silverlockig tant i PROs vårruslag och säga att jag gör det för att min mamma lärt mig att man ska leva tills man dör och inget annat!

Will we ever..

Satt i T's soffa och tuggade pannkakor när det slog mig. Vi hade just kommit fram till att det inte spelade någon roll att jag förgiftat alla pannkakor eftersom T är en multiresitent bakterie (fullständigt normalt, jag vet). Hans inneboende funderar på vilka biologiska beslut som legat bakom detta i hans avlande. -Tja, titta inte på mig, jag har inte avlat honom, säger jag. Det är då det slår mig; här sitter vi, tre 20 plusare, och slänger absurda kommentarer mellan oss en onsdaseftermiddag. Vi äter någon form av lunch strax innan 16 på eftermiddagen och har just funderat över hur mycket (om ens något) jordgubbar det är i Eldorado jordgubbsylt. Men kommer dagen då vi säger: Älskling låt oss avla en såndär mulitresistent livsform också känd som människobarn! och får svaret: Yes, let's! Vi är 80-talister, kända för vår egoism och önskan att förverkliga oss själva, med allt vad det kan innebära. Frågan är bara, hur vet vi att vi har förverkligat oss själva (var vi någonsin overkliga?) och kommer någonsin dagen då vi vill sätta någon annan till världen för att förverkliga sig själv? Eller kommer vi alltid att vilja sitta i vardagsrummet och äta lunch klockan 16 och snacka skit?

Något senare, när maten är undanstökad och T lagt sig tillrätta i soffan med en mattebok, hör jag hur hans granne skäller på sitt barn. Ramsan ger inte barnet någon chans att invända. Jag vet inte om det hade behövts heller, eller ens om barnet var stort nog att diskutera vad som nu än hänt. Men jag kunde inte låta bli att fundera; när jag är klar med att förverkliga mig själv och avlat en egen liten multiresistent bakterie i människoform, kommer jag också att stå i trädgården och skrika "Vad sa jag åt dig innan vi gick?!". Är det att förverkliga mig själv? Finns det bättre sätt att göra det på eller är jag bara en dryg och omogen liten skitunge när jag tror att jag inte ska göra så? Kommer jag att bli besviken om jag kommer på mig själv med att bli jättearg på min 4-åring? Men framförallt: Kommer jag någonsin nå punkten då jag förverkligat mig själv mycket nog för att realisera ett barn?

And then..

Jaha... Så var allt inlämnat då. Kanske inte godkänt men i alla fall inlämnat. Då uppstår bara frågan vad jag ska hitta på nu. Massvis med tid från ingenstans. Imorrn ska jag nog sola lite, fixa med en mall till InDesign och få en make up. Glassigt som fan. Tror jag ska åka över och terrorisera T lite också, det kan han gott ha. Undrar vad jag ska göra på onsdag?

De e nära, de e nära

Jag kan känna lukten av sommalov. Skickade in Brand Booken för en halvtimme sedan och nu är det bara lite puts kvar på retorikanalysen. Sen ska jag nästan bara ha de gött fram till september. Jag kan känna lukten av sommar, och jag är sugen på chokladbollar.

De kallar honom...

De kallar honom öronknullaren.
De kallar honom öronknullaren
å han skulle kunna få ta mig
i alla hål

Minister of Suplies

Överraskade min kropp igår. Hux flux så befann den sig på Friskis igen och skulle träna. What the fuck! utbrast den, men det gick bra. Var ett ganska lamt pass också. Jag gillar inte riktigt när det går att smita undan, för jag är så lat. När passen är så tunga att man blir riktigt trött även när man är lat och gör det lätt för sig, då är jag nöjd. Hur som helst måste jag ju konstatera att T hade rätt igen, all kondis mm försvinner inte på de veckor jag slöat. Fast lite kändes det ju att det inte var nyss jag tränade direkt.

Dagens föga överraskande sysselsättning blir brand book. Semikul. Fast jag tänkte allt passa på att ta mig bort till Arbis och spana in SM i Poesi. Lajbnitz med följe ämnar bege sig dit så jag ska väl joina en sväng också. Lite måste man ju komma ut ur lägenheten.

Out of words

Man vet att en dag är menlös när man inte kommer på något att blogga om. I alla fall om det är jag som säger det för jag brukar alltid hitta något underligt att säga om något. Nåja.. Retorikanalys for the win och inte har jag kommit igång med min brand book än... Men det får helt enkelt lösa sig, fast inte idag. Värt att notera är dock att jag har bokat resa både till Götet och upp till Norr. Alltid något. En kram skulle inte sitta fel, men för ikväll får det bli illustrerad vetenskap och kudden istället. Natti!

Sammanfattningsvis

Inte en helt produktiv dag. Vaknade tidigt. Förmodligen tack vare T's små utomhusdjur. Nej, inte husdjur, utomhusdjur. En hög fåglar med ungar som tycker att det är motiverat att kvittra vid alla tider i alla väder. Seg, tror jag får bli ordet. I övrigt sammanfattas de senaste dagarna i punktform, det gör sig helt enkelt bäst så.

- "Har du tänkt på att han ser ut som en lång Mats?!"~Susanne om en viss man som ska få en torsk, å jo jag har noterat det.

-"Fan va fort du går!"~Mannen som jag gick förbi på väg från Hemköp, ibland måste man gå fort för att livet inte ska springa ifrån en.

-"Om du vill stänga av din voice guide tryck på knappen på panelen.." ~Solariet. Det enda jag undrar över är hur fan jag skulle kunna göra det om man inte får öppna ögonen när man ligger i ett solarium, det är ju jättemånga knappar att välja på och jag såg inte nån av dem!

-"..eller så kan du ju skriva adressen på en torsk och frankera den och posta!"~Rickard har en alternativ lösning på mitt torskpostande.

Nu ska jag sova och hoppas att jag får något analyserat imorgon.

Förresten

Ifall ni undrade så har jag en väldans rar pojke. Nu ska jag lägga mig så kanske det händer att jag tar tag i mitt liv imorrn.. Kanske.

Att posta en torsk

Bebos av en underlig känsla. Tror att den kan summeras i en blandning av lätt hunger, trötthet och lite dagen efter. Fast in alles så är det mest bra och mysigt. Borde nog vara stressad också.. men jag har svårt att vara det när jag inte är hemma. Har bosatt mig i Linkan över helgen, mycket bra tänkt av mig. Fick fyllemat i form av nudlar när jag kom hem inatt. Win!

Virrade runt på SOF igår. Va väl inte helt i SOF-mode men det var ändå nice. Kårtegen var kortare än vanligt, lite av en besvikelse måste jag säga. Sen blev det grilla och spela ölspel hemma hos Susanne och Jonas. "Hej, jag heter också Jan Banan..." Vandrade nog in på området lite tidigt, men jag fick se Röda Arméns Gosskör så jag var glad ändå. Dessutom fick jag gratis öl (bra att ha ett ex i baren) och träffade folk jag inte sett på länge. Däribland Olle. Jag vet inte hur det kom sig, men på något sätt började vi diskutera huruvida jag skulle kunna placera en torsk i hans postfack. Jag var extremt kaxig å sa att jag lika gärna kunde sitta utanför hans port och vara bakis och vänta på att någon skulle släppa in mig, som att häcka hos T och vara bakis. Han var lika kaxig tillbaka och sa att jag aldrig skulle lyckas. Som de flesta vet är det inte något man bör säga till mig om man inte vill att jag ska försöka. Något senare insåg jag dock att postfacken i Ryd inte är sådana som man kan peta in saker i utifrån. Istället lägger brevbäraren in posten från ett rum bakom facken. Att placera en torsk där kräver alltså antingen att man har tumme med brevbäraren eller att man skickar torsken i ett brev. Således är jag fortfarande, nykter, inställd på att genomföra min plan. Jag ska posta en torsk, en eldorado torsk, fryst i ett block. Varför? För att jag kan, för att jag inte tål när folk säger att jag inte kan, för att jag gillar att slå ur underläge och bevisa att jag kan, för att det är så knäppt att det är kul. Givetvis var det ju ännu roligare igår efter några öl, men det är fortfarande frestande. Nu gäller det bara att komma på vad jag ska skriva i det medföljande brevet... Tips, tricks och förslag mottages!

Så var det slut

(Läs gärna rubriken som elefanten i 4 myror (eller har jag blandat ihop programmen nu?)) Nu är vi bara två inlämningar ifrån sommarlov.. Besynnerligt. Det har varit så mycket att göra att jag knappt märkt att tiden gått.. Men ändå har den tydligen gjort det, för det är mitten av maj, SOF och solsken. På något vis har jag alltså snart klarat av 2/3 av min utbildning och om inte alls lång tid (fast ändå ganska lång) så väntar Skottland. Besynnerligt. Jag antar att det faktiskt ibland är så enkelt att man bara måste se till att bli den man vill vara. Bestämma sig för att jag är den typen av person som gör det här, och sen göra det. Kan det verkligen vara så? Är det så enkelt? Eller, enkelt är det väl aldrig, men lika fullt har det blivit gjort. Besynnerligt.

Är tydligen en god talare också. Det är kanske en egenskap som jag borde förvalta på något sätt. Känns ju som att det kan vara bra... Eller så är jag nöjd som det är. Var faktiskt länge sedan jag hörde en lärare säga att denne ser fram emot att se min nästa uppgift. Två veckor i rad till och med. Hade glömt den känslan. Besynnerligt.

Nu ska jag ta bussen till Linkan. Passa på att träffa T en stund innan SOFfandet drar igång igen. Alltid gött, även fast det känns lite konstigt att bo i "fel" stad, långt ifrån byggplatsen och bygglåten. Kanske ska tvinga T att ta en promenad förbi där så att jag också får höra.. Tredje SOF, tredje Kårtegen. Det hade jag inte trott, men så blir det ibland. Första SOF utan mina fina fräcka flickor. Besynnerligt. Men ibland vill livet annat, så är det bara. Välmående trumfar SOF. Dessutom har jag ju andra fina flickor med mig, åsså en norrläning så det blir fina fisken ändå. I ärlighetens namn är jag rätt nöjd med bara det faktum att det är SOF igen. Allt annat är bara en stor, välkommen bonus jag aldrig tänkt att jag skulle få. Besynnerligt. Härligt men besynnerligt.

Det var mysigt....

Fick höra något lite oväntat inatt... Vet inte om jag ville höra det alls, eller om det var sant... Funderar på varför man alltid får höra det man vill höra för sent. Hur nice vore det inte att höra det i rätt tid istället för när man gått vidare... Varför tror folk att det är okej att säga något alldeles för sent... Fast jag skulle nog också göra det, bara för att påpeka att "ifall du ändrar dig så är jag här". Sen vet jag ju inte om det var det du sa eller om du bara var full... Jag var ju också full så jag kan ha hört fel... Ibland är det svårt att vara människa.. Ibland är det svårt att vara jag.. Varför kan folk inte bara säga vad de vill.. Varför kan inte jag bara säga vad jag vill... Varför kan man inte bara veta vad man vill.. Så att man vet och inte bryr sig... Men ja, det var mysigt...so?

Once more for the first time

Idag börjar SOF 2009. Känns bra på ett SOFigt vis. Fast helt säker kan man ju inte vara, för även om det är tredje gången för mig är det första gången jag är på SOF i Norpan. Så once more är det SOF men for the first time är jag på SOF i Norpan. Nu ska jag fixa lite mat och blandningsvätska. Ses i SOFdimman.

Om du fick chansen att leva ut din dröm, helt utan hinder, vad skulle du göra då...

"Den som har tänk tanken är halvvägs där. Har du aldrig funderat på det kommer du inte att komma dit.."

Jag var på Pecha Kucha ikväll och fick en designad disktrasa. Jag är halvvägs där. Var är du?

Den där kontrollen

Skiftade som sagt i lördags. Riktigt roligt det där. Vi lurade i Tryckbarnen att det var fulvin de fick och de klagade en del, så gjorde även andra festerister. De gick faktiskt hela dagen innan de fick veta att de bara druckit en hel massa Il Nostro från systemet som vi färgat lite grönt. Vi lurade i dem lite lekar och annat bus också. Helt enkelt skoj. Jag tror att nivån kan sammanfattas i citaten:

"Jag har en macka... Jag har den i munnen... Alltså, jag vet inte var den är, men jag tror att den är i munnen." (Jo, hon hade mackan i munnen)

"Jag är inte full, jag är norsk" (Förvisso är hon norsk, men hon var också full)

Sedan var det dags för sittning och några timmar senare traskade ett gäng nya festerister iväg mot mellanfest och lämnade oss pateter att städa. Vi bestämde oss för att avsluta det hela som det började vid förra skiftet, med en Skumpa och Tryckbarfest på LG24. Eller Avslaget och Underbar kanske jag ska säga. Vi skålade, skrattade och körde en hel del Lambo innan vi drog till Trappan. Där, i dimman, med en Äppelpaj i min hand slog det mig; Jag skulle ju kunna hinna med sista pendeln till Linkan. Bara du inte är odräglig, löd svaret från T så jag sprang (ja, jag sprang för jag var full, glad och omotiverat spontan) hem och slängde ihop lite saker i en väska och hoppade på en pendel. Insåg att jag var rätt full men fortfarande nöjd. Vet inte riktigt om T var lika nöjd med sitt svar när jag dök upp full och glad, men han får skylla sig själv.

Mindre roligt dagen efter när jag vaknade. Antar att T var mer nöjd eftersom bakfull mig inte stör hans pluggande. Jag var mindre nöjd eftersom hans grannbarn inte går att stänga av. Örk. Så nej, det var nog inte mitt mest rationella beslut att åka över till Linkan mitt i natten, inte heller var det jättesmart att hälla extra vodka i min grogg eller att säga ett och annat som sas under kvällen.

Det är helt enkelt klurigt det där med kontroll. För visst kan det vara bra att ha, så att man vet var mackan är eller inte ligger bakis av misstag hos sin pojkvän en söndag. Å andra sidan är det ju lite huvudsaken att man sväljer mackan rätt och att den andra delen av söndagen faktiskt var väldigt trevlig och inte hade hänt om jag varit bakis hemma. Så jo; det kanske inte var det klokaste någonsin, men nej; egentligen ångrar jag inget och jag kommer göra det igen. För när kontrollen dansar ut genom fönstret har man bara magkänslan kvar att lita på och den har ganska ofta rätt. Således kommer jag nog fortsätta att vara korkat spontan då och då. För den där kontrollen är nog lite överskattad. Dessutom får man ju därigenom lära sig att:

"Om man böjer på knäna så blir vägen konstig."

Sista dagen som grön

Imorgon smäller det. Då är det skifte. Imorgon kväll kommer jag inte längre att vara Tryckbar. Inte för att det är illa att vara Underbar heller. Vi har ett bra gäng att lämna över till och jag har ju nya planer på g. Men lite underligt är det att vi aldrig ska vara gröna tillsammans igen. Det går helt enkelt fort som attan. Nu ska jag sova och ladda för the grand finale.

Exchange me

Idag har jag fått veta att i Japan tar man kortare steg än här (ganska naturligt med tanke på att de är kortar och fler personer per kvm) och att det är bra att visa mamma och pappa att jag är försäkrad i Skottland också. Dessutom har jag tydligen fått snyggare rumpa sen i höstas, jo man tackar.

1 av 8 av 55

Av 55 praktikrapporter slapp 8 att göra kompleteringar. Av dessa 8 är jag 1. En sak mindre att sätta upp på 2-do-listan. Det är rätt gött faktiskt. Även om det inte är mycket att fixa är det i alla fall en sak mindre som hänger efter. Nu ska vi bara få ihop skiftet med allt annat som ska göras. För på lördag är jag no more green, no more Tryckbar. Lite wierd. Men det är då det, idag är jag 1 av 8 av 55 och nöjd.

Men vem är det som kör egentligen?

Ibland undrar jag om det är jag som lever livet eller livet som lever mig. Ändå känns det ganska bra, lagom soft och fullständigt stressat. Det kanske inte spelar så stor roll vem som kör så länge man rullar åt rätt håll.

Triss i bank-ID

Självklart ska man deklarera via internet. Självklart ska man göra några små ändringar. Självklart har jag åter igen glömt lösenordet till mitt bank-ID. Det händer varje gång jag behöver det, dvs vid terminstart (för att få studiebidrag) och vid deklaration (för att få mer pengar). Resultatet blir att jag skaffar mig tre bank-ID per år. Men idag överträffade jag mig själv. Jag gissade tre gånger på lösenord som verkade logiska (alla fel) innan jag gav upp och registrerade ytterligare ett bank-ID. Tyvärr fick jag inte fler försök efter det, så nu hade jag ett nytt bank-ID till ingen nytta. Så kom jag på det; Jag har ju faktiskt en dator till! Så jag grävde fram gamla Dunderklumpen och tog mig för att uppdatera säkerhetsprogrammet (lättare sagt än gjort). Efter lite pillande visade det sig dock att jag inte fick ha fler än tre bank-ID registrerade samtidigt (vilket jag ju hade även om de ligger på olika datorer). Så jag avinstallerade ett och fortsatte knåpa. Men min lilla vän ville inte alls. Så slog det mig; Jag har ju faktiskt två webbläsare på Macie, och Safari vet inte om att jag redan gjort tre försök att logga in i Firefox. Så det var bara att lägga min lilla älskling i knät och göra ett förök till. Hepp! Funkade finfint. Sen var det bara till att räkna ut ändringarna, knappa in sifftorna och skicka in. Därmed har jag slagit personligt rekord i både långsam deklaration och antal bank-ID som installerats/registrerats på en dag. Vet inte om jag känner mig nöjd eller bara matt. Det kan vara så jobbigt att underlätta för sig själv ibland.

Sol ute...

Det är 14 grader varmt och sol ute. Så vaknar frågan; hur viktigt är det egentligen att diska? Måste jag förbereda pitchen så mycket? Det är ju trots allt hur mycket skönare som helst att sitta i parken. Det finns helt klart dagar då man önskar att man inte valt en utbildning där allt måste göras med hjälp av en dator. Jag antar att jag inte har så mycket annat att välja på än att skriva stödord och längta till framtida ledigheter.

Sommar=synd

Våren lockar, väcker drömmar om sommar, om sjungande fåglar, ljumma kvällar med vänner och öl och allt annat som gör sommaren till sommar. Då händer det. Alla planer på att plugga, träna, få nog med sömn eller göra vad som nu kan vara nyttigt, klokt och hälsosamt flyger sin kos till förmån för det som känns bra, det som är somrigt. För sådana är vi nordvarelser, sommartörstandet. Så när dagarna blir långa kryper vi ut och lever livet, unnar oss små vardagssynder och vi gör det med ett leende på läpparna. Det är vår, det luktar sommar och jag syndar. Äter på Trappan istället för att träna och bloggar istället för att plugga. Och det tänker jag fortsätta med. Något ska man ju leva på när vintermörkret tränger sig på igen.

Rätt vad det är

Ibland, lite överraskande fast ändå väldigt logiskt, mitt i ett hav av deadlines och allmänna funderingar, så kan det hända sig att det rätt vad det är bara känns riktigt bra. Ibland, när man inte trott det fast man borde ha vetat, trots stressen och förvirringen, så smyger det sig på, rätt vad det är så är man för en stund precis där man ska vara. Ibland, som en överraskning fast ändå inte, rätt vad det är, så är det bara som det är. Som en liten reality check, så att man inte glömmer vad det är man håller på med. Rätt vad det är så är det jäkligt bra att bara vara jag.

Tur man inte har tics

På väg hem från Friskis igår hoppade jag in på ICA för att inhandla lite matprylar och en engångsgrill till kvällens happening. När jag står där i kön och känner doften av tändvätska stiga från korgen får jag syn på en kvinna mittemot. Hon hade en svart jacka i ett material som såg ut som fejklack. Då slog det mig; vilken tur att jag inte har någon form av sjukdom som gör att man får tics. I mitt fall skulle detta givetvis leda till att jag ventilerat alla mina bisarra tankar och associationer högt, gärna med armen utsträckt, pekandes på personen jag ironiserade över. Naturligtvis skulle inte hela tankekedjan skrikas ut. Det skulle istället bli mer som i Scrubs, när JD driver iväg i fantasier och sedan kommer tillbaka till världen och högt uttalar sin konstiga slutsats. Jag har dock inte lika livlig fantasi som JD så mina slutsatser skulle nog bli lite mer förståeliga, men lika fullt olämpliga att skrika ut. Så medan tanten med jackan lämnar butiken och jag staplar varor på bandet tackar jag who ever made me för att jag inte har tics. Det skulle helt enkelt inte bli bra!

V

Våriga, vackra värld
Varmt välkomnande vårdagar
Väldigt värmande vänner
Virilt valsande valmo
Varande vaksam väntan
Vekt vädjande vardagar
Vandrande vänlighet
Värmande verklighet

Det är synd om människorna

Tänk alla problem vi har. All tid vi lägger på att bry oss om än det ena och än det andra. Saker som vi inte har med att göra egentligen. Vi lägger oss i där vi inte ska ha näsan och spenderar tid på att ha åsikter om saker vi borde skita i. För ärligt talat, om människor är nöjda med hur de har det, vilka är vi att döma. Framförallt, varför ska vi göra det? Är det inte bättre att helt enkelt acceptera hur folk väljer att leva sina liv och se till att göra sådant som är vettigt. För trots allt kan det vara bättre att hålla klaffen ibland. Ja, jag sa det, det är inte alltid bäst att säga vad man tycker (även om det väldigt ofta är det). Ibland ska man bara behålla sin näsa i ansiktet. Helt ärligt, är folk nöjda kanske saker är som de ska.

Eller har vi så lite vettigt att göra med vår tid att vi måste engagera oss i vad andra gör? Brinna för en fråga som inte är en fråga, i alla fall inte en fråga för oss. Det är synd om människorna, som har så många bekymmer. Det är synd om människorna, som inte inser att hälften av dem inte är bekymmer. Det är synd om människorna, som inte är så glada som de skulle kunna vara. Det är tur för mig att jag har någon som fäller ner min skärm ibland och påminner mig om att det finns annat att göra. För det är synd om mig också, jag sitter också och har åsikter om saker jag inte har med att göra. Istället för att göra det bästa jag kan med mitt eget liv. Så det är tur för mig att jag vet att det är synd om mig... eller så är det bara tur för mig.

Det blir ju inte bättre heller

Trots all god planering som sa att jag hade hur lång tid som helst på mig att skriva min interaktionsdesignsrapport så satt jag, som bekant, natten innan inlämning och skrev den. Precis som jag riskerar att sitta natten innan pitchen och utveckla mitt koncept. Jag vet att jag inte lär mig optimalt genom att göra så och att jag missar de saker som gör det så bra det kan bli. Men idag fick jag feedback på rapporten. Några missar (som jag ju vet om) men trots allt en 4a. Jaha, men då så, det gav mig ju verkligen incitament till att börja i tid nästa gång! NOT! Det blir ju inte bättre. Jag måste verkligen skaffa mig elstötsmanicken!

Trots all god planering

Så var det dags igen, för skola alltså. Första föreläsningen idag, och vips har jag en hög med saker som väntar på att jag ska rycka upp mig och göra dem. Ljuva liv. Jag har dessutom en planering. Det har jag alltid. På något sätt blir det alltid så att jag fastnar med något annat, idag var det spel på Facebook. Jag hoppas (och är rätt övertygad om) att T inte läser här. För jag tror att detta kommer att bita mig i rumpan då. Men på något sätt vet jag redan att jag kommer att plugga mig vansinnig dagen innan deadline trots all min fina planering. Jag vet inte varför, kanske är det så att jag gillar det, eller så borde jag skaffa någon form av pryl som ger mig elstötar när jag inte gör det jag ska, men så kommer det att bli. Kanske borde göra någon form av undersökning på bra anledningar till varför jag skjuter upp saker hela tiden. För gott folk, trots allt är god planering värdelöst om det inte finns någon som genomför det planerade!

Det är fan inte lätt

Som den stalker jag är (det är väl det Facebook och bloggar är till för, att hålla ett öga på alla bekanta som man alltför sällan pratar med) kikade jag in på Tokas blogg i eftermiddag. Å allt jag kan säga är att det är fan inte lätt. Fast man önskar ju att det kunde vara det, eller hur. Det där med förhållanden alltså. Att det fanns en manual så att man slapp alla missförstånd och konstigheter. Det vore ju så mycket enklare om alla bara tänkte som jag gör. Självklart skulle det ju vara så mycket tråkigare och mer förutsägbart också. Men ibland skulle det vara förbannat praktiskt. Så enkelt om man slapp fundera på vad något egentligen betyder, för det betyder precis det jag tror. För faktum är att det kan göra vem som helst knäpp, i mitt fall knäppare (om det är möjligt). Så sitter man där och kan inte låta bli att tänka; Varför kan det inte bara funka, sådär smidigt som det gör för alla andra. Naturligtvis har man fel där också, det funkar inte felfritt för alla andra heller. Alla driver vi varandra till vansinne ibland. Fast det kanske är det som är poängen, att tycka om någon trotts vansinnet och all missförstånd. Eller så är vi bara korkade hela bunten.

Vad jag egentligen ville säga är; Toka, been there. Och ja, du har rätt att vara arg. För man har rätt att vara arg om någon gör en arg. Man har rätt att inte flina och säga att allt är bra. Man har rätt att säga; snälla gör såhär istället, för jag blir så arg och ledsen när du gör som du gör. Man har helt enkelt rätt att ställa krav. It takes two to tango. Det är en jäkla balansgång, men om vi inte blir lite arga då och då så kommer vi att trilla av. Men det är fan inte lätt. Det är tur för dem att de är söta de små liven.

För övrigt var det Risk-reunion igår. Att kanalisera våld och ondska via små plastarméer är alltid lika grejt. Bara för att publicera det i alla kanaler jag kan hitta så säger jag det här med: Christian det är 28 inte 27 ;)

For the king!

Eller snarare the queen. Mästarinnan av ordbajs och ihopljugna examinationer har gjort det igen. Rapporten är avklarad. Nu ska jag sova några timmar innan jag tar tag i korrläsningen. För övrigt kan jag meddela att Arlas banan och lime fil smakar rätt underligt. Inte helt oväntat men man måste ju prova. Go'natt på er!

Nattuggla

Vet ni vad jag gör? Jag sitter uppe och skriver min interaktionsrapport. Klok? Kanske inte. Men det är lika bra att fortsätta när man har ett flow. Vet inte riktigt om det är ett flow nu... Börjar känna mig rätt sliten.. Men lägger jag mig nu får jag väl aldrig in den. Klockan är 04.42 och jag är halvvägs genom diskussionen. Wooppa!

Report me

Skriver rapporter i mängder.. Det är dumt att ligga efter barn, kom ihåg det! Praktikrapporten är i alla fall så gott som klar och interaktionsrapporten är väl i alla fall halvgjord... Det kan gå, det kan gå. Håll en tumme för mig. Nu ska jag sova i några timmar innan jag tar tag i det hela igen. I am report! Report me!

To tenta or not...

Har omtenta på Advanced English om cirka en timme.. Jag har INTE pluggat. Hur fan gör man det egentligen? Läser ett lexikon? Det enda jag har gjort är att läsa min interaktionsbok, till kursen jag har en restrapport att avsluta till fredag i. Den är ju faktiskt på engelska... Dessutom är det fint väder ute, sol och 9 grader. Det skulle ju vara guld med en promenad eller bara sitta i solen och plugga.. Så dagens stora fråga är, to tenta or not to tenta.. Damn you skolan!

Snyltaren

Jag är en dålig människa. Jag snyltar på grannens trådlösa nätverk. För de har redan gjort så som vi alla borde göra. De har ett öppet nätverk. När ipred trädde i kraft sa någon: Om alla öppnar sina trådlösa nätverk så blir internet fritt. Det är faktiskt en ganska god tanke. Har jag inget lösenord kan ingen bevisa att det var just jag som laddade ner från min uppkoppling.. Naturligtvis kommer detta inte att funka, för i Snålsverige vill vi inte dela med oss. Har jag betalt för internet ska ingen jäkel frisurfa, och så vidare.. Så här sitter vi nu med våra låsta nätverk och klurar. Utom grannen då... Fast det har nog aldrig slagit dem att tjejen i kåken bredvid inte kan släppa sin Mac och använda päronens gamla Windowsburk utan hellre sitter böjd som en ostkrok (ja, det heter ostkrok om man kommer från Norrland. Acceptera!) och snyltar vid sin älskade Macie. Sån är jag, deal with it!

För övrigt så är Sandarna sig likt. Katten hårar, hönan Gertrud är full med påskgodis och än ligger snön kvar på gräsmattan. Norrlandsvår är grejer det. Synd bara att jag tvingas tillbringa helgen med min trogne följeslagare, och nästintill evige älskare, pluggandet. Ja, jag vet, det är inte långt kvar nu. Nästa vår vid den här tiden lär jag vara en ångestboll som inte vet vad hon ska ta för sig när LiU inte kommer att förse henne med skarpa projekt inbäddade i studentvärldens fluffiga skyddsvadd och CSN inte betalar hennes hyra. Men ett litet tag till kan jag klaga, fast jag vet att jag har det bra. Så därför tar jag chansen. Onda plugg, fula rapport, döden dö på er!

Att resa är inte alltid att utvecklas...

Storhelger leder på ett inte helt förvånande vis till att hälften av landets mongos samlas på Stockholms Central. Av någon anledning tycker folk att det är helt befogat att stanna upp i slutet av en trappa och bara se sig om, fast de har sådär en trettio personer bakom sig som också vill ner för trappan, förbi idioten och till nästa tåg. Men det är väl onödigt att tänka på dem, de är ju inte lika viktiga som jag! JO, ditt pucko det är vi och om du inte flyttar på din fläskiga röv/bestämmer om du vill ha en påse eller inte till ditt nyinköpta pressbyrånfika/inser att det är fler än du som vill se när och varifrån tågen avgår väldigt snart så kommer jag att göra dit illa, väldigt illa! Hur svårt kan det vara? Det är det enda jag vill veta. Hur svårt kan det vara att inse att man inte är ensam på Centralen en skärtorsdag vid 16-tiden?

När tanten (ja, jag kallar henne tant, inte för att hon egentligen var en tant utan för att på något omoget sätt få ut en liten hämnd för att hon lyckades med bedriften att både stanna nedanför en flitigt trafikerad trappa för att glo på avgående tåg-tavlan mitt framför mina fötter och sedan vela i en mindre evighet om hon ville ha en påse eller inte till sitt fika när jag stod efter henne i kön, stressad) slutligen hade bestämt sig för att en påse är ju bra (duktig idiot, hur hade du annars tänkt transportera fika för två med bara en hand?) så kom jag i alla fall slutligen till mitt tåg mot Sundsvall - Staden mellan bergen. Ja men det var väl för väl, så var sagan slut där. Nej då go vännner. För tåget är försenat (otippat va). Hur gör de då för att ta igen förseningen på 15 minuter, jo de kör i maxfart sista biten. Jaha, men vad gnäller du för då, tänker ni. Jo, sista biten är sträckan Hudiksvall-Sundsvall och maxfart är lika med maxkrängning. Ni som har åkt den här biten vet vad jag pratar om. För er som inte gjort det kan jag ju säga att det är maxkrängning i vanliga fall också. Det svänger helt enkelt en jäkla massa i normalfart och just nu pressar de på så att det knakar (nej, det är inte bildligt det är bokstavligt!) i tåget. SJ goes White Star Line. Tur att tåg sällan krockar med isberg dock.. De sjunker inte så ofta heller.. Det får bli min tröst idag.

"Beräknad ankomsttid cirka tjugo noll fem- tjugo noll tio." Fick vi veta nu. Kompetens är ett ledord. I say no more!

Good old Linkan

Fågelsång utanför fönstret imorse, lite senare på förmiddagen barn som lekte. Kändes lite som sommar hemhemma, eller en helt vanlig morgon i Ryd. Satt ute och förfestade igår, på en filt utanför Irrblosset, och idag klev jag utanför dörren och gick en vända i skogen. Rydskogen i och för sig, men lika fullt skogen. Jag tycker om naturen, jag vill ha en liten dos av den där jag bor. Jag är inte riktigt gjord för att bo mitt i staden, även om det är en liten stad.. Tror nästan att jag måste flytta tillbaka till Linkan när examen väl är i hamn.. Det vore faktiskt inte fel alls. Men vi får se.

Onda modetrender!

Var på stan idag efter praktiken. Tänkte att jag skulle hitta mig något snyggt att ta på mig imorgon när jag åter entrar Flamman. Men icke. Jag vet inte vad som har hänt, men plötsligt är affärerna fulla men plagg i pasteller, med prickar, volanger, paljettvästar och av någon anledning en och annan bronsfägad klänning. Pastellerna och paljettvästarna vill jag inte ens prata om, prickarna och volangerna får mig att se ut som ett bullerbybarn och den bronsfärgade klänningen skulle med all säkerhet få mig att se ut som en överviktig looser oscar. Men värst av allt är förmodligen kläderna som går i samma neonfärger som markeringsvästarna som arbetarna har vid vägbyggen! Finns det verkligen folk som kan bära upp dem?! Framförallt; varför har någon gjort spetsunderkläder i dessa gräsliga färger. Så bjärta att de nästan lyser i mörkret. Allvarlig talat, hittar han inte dit utan guidening av det slaget får det faktiskt vara! Allt mode går igen sägs det ju, jag vet inte varifrån detta mode kom men jag önskar att det kryper tillbaka till sin håla så snart som möjligt så att jag kan köpa lite nya kläder snart!

Den dumma duvan

Ibland är det förträffligt att vara lantis. För många år sedan möttes jag och min familj av två kajungar som ramlat ner i vår skorsten och stirrade förvånat på oss när vi öppnade luckan ut för att släppa ut matoset. Istället för matlagning blev det uppdrag allokera kajor. Fram med ett stort tyg, en gardin om jag inte mins fel, som vi (eller mest mamma) petade ner de små liven i. Inlindade i detta bars de ut på vår gräsmatta för att förvånade stirra på varandra, ljuset och omgivningen en stund innan de kom på hur man gör när man flyger. Idag var det dags igen. Någon gång mitt på dagen upptäckte Karin en duva i deras öppenspis. Lite svårt att bli trodd en dag som denna, men också tillräckligt lustigt för att vara sant. Så när min arbetsdag var över begav jag mig en våning upp för att assistera. Där skorstenen började satt en tämligen förvirrad och rätt skabbig duva. Så det var bara att köra en favorit i repris, hålla upp ett lakan, peta på pippin, slänga lakanet över pippin och bära ut. Sen satt den där, Norrköpings dummaste duva, och tittade sig lite lojt omkring. Det var inte förrän senare det slog mig, jag petade på duvan med spaden som Karin använder för att göra rent kattlådan med... Så nu är Norrköpings dummaste duva lite skabbigare. Det bjuder vi på!

Vuxendomen

Vandrar Kungsgatan upp på väg från praktiken till Hemköp för att köpa våffelmix, denna mest våffliga av alla daga. Jag kan nästan känna doften av vuxenlivet där det ligger på lur, en bitterljuv doft med en svag underton av choklad. Omöjlig att deffiniera, lätt undflyende och oundvikligt påtaglig. Så möter jag henne, kvinnan i permobilen med en 33 centiliter Carlsberg i handen. Klockan är inte ens 16 en onsdagseftermiddag i mars och hon rullar gatan fram och dricker öl. Inte på det vis som avslappnade sommarflanerare lustfyllt glider genom staden utan så som de som tagit livets smällar och funnit sig i sin lott. Det är då det slår mig; framtiden, det så kallade vuxenlivet, kommer att komma. Inget är bestämt och dörrarna är fortfarande lika öppna som för några år sedan. Jag kommer fortsätta att följa känslan i magen, doften av choklad och ljudet av skratt, för det har tagit mig rätt än så länge. Förvisso vet jag fortfarande inte riktigt var jag är på väg, men jag vet vad jag inte ska bli. Jag ska inte bli kvinnan som dricker öl en onsdag klockan 16. För den dörren är stängd, dit ska jag inte gå, och jag har alla förutsättningar att aldrig behöva gå dit. Så blev livet efter examen med ens inte lika skrämmande längre. Jag vågade mig till och med på att tänka att det kanske blir bra när jag vandrade in på Hemköp med Lasse W i lurarna och fyllde på mitt uttömda te-förråd.

Nedköp?

Igår fick vi äntligen besked om vad som tycktes om vår rapport om varumärket Posten. Först kom en hel hög med kritik. Och med hög menar jag något som får Kebnekaise att se ut som något en mullvad åstadkommit i en potatisåker. Sedan avslutades det hela med att vi på grund av diverse avdrag "bara" fick betyget 4+. (Ärligt talat, vad fan ska man med + till?! Det kommer aldrig synas i något betygsdokument och drar man upp det på en anställningsintervju eller liknande framstår man ju bara som en 5 åring, förlåt jag menar någon som är 5 år och 3 månader *visar med fingrar* Nej, + är bara en liten klapp på huvudet eller ett sätt att tala om att man bara nästan räckte till. Inget annat!) Vi konstaterade att detta endast kunde ses som ett mindre mirakel. Hurra, hurra och skål för oss.

Men så var det ju det här med att toppa redan på en måndag. Mirakelmåndag... Ja visst, men sen då? Toppentisdag, skulle inte tro det. Hade vissa förhoppningar om date med fin pojke, men han hade redan planer så istället ser det ut att bli date med praktikrapport. Nedköp! Imorgon går ett av veckans bästa pass på Friskis. Det har inte blivit något av med det de senaste veckorna för mig. Hade siktet inställt på imorgon, men istället har jag drabbats av FF-möte. Nedköp! Som tur är har jag en del trevligheter inplanerade mot slutet av veckan. Håller tummarna för dem.

Inget gott som inte har något ont med sig

Lampan ovanför min badrumsspegel gick sönder i veckan. Jag har inte orkat byta den, dels för att jag trodde det var ett lysrör, och jag har inga sådana hemma, och dels för att jag är lat. Igår tog dock T tag i saken (det visade sig vara två vanliga glödlampor, bra där mej!) så nu lyser lampan som aldrig förr. Eller, förmodligen har den lyst så bra förr men det var innan jag flyttade in. Dessvärre innebär denna nyvunna lyskraft också att det blir smärtsamt tydligt hur skitigt mitt badrum är.. Antar att det inte är mycket annat att göra än att städa... Skulle ju i och för sig kunna skruva ur en av lamporna också... Men det verkar lite otacksamt..

Tacka osten, sa Knubbis

Fick långväga besök igår. Lite spontant sådär, med Pappa Grappa middag och vin och skvaller. Precis som en fredagskväll ska vara. Nya rapporter att avlägga och gamla minnen att le åt. Tänk så lätt det är att glömma första gången man åt tacos, och tänk så bra det är att ha någon som kan påminna en om det ibland. Tack för titten Jossi.

Nu ska jag se en film från Bruge med T, det ni!

Utmaningar

Det där med träning är inte lätt. Även om man kommer igång och tränar regelbundet tar det emot att gå iväg ibland, det regnar, man är trött, det är något bra på TV, passet är ju inte så kul egentligen och så vidare. Och sanningen är den att alla pass har sina utmaningar. På vissa pass är det någon rörelse man inte kan, som den där styrkeövningen som alltid ger mig en vansinnig kramp i låren, på andra pass är man bara för att man känner att man måste och själva tristessen är en utmaning. Idag insåg jag vad som är utmaningen med aerobicpasset, den korta tjejen som jag alltid lyckas hamna brevid! Okej, nu har det brunnit för Maria, tänker ni. Men icke då. Det är nämligen så att man rör sig en hel del i sidled under passet och eftersom hon knappt når mig till bröstet så har hon också kortare ben än mig. Kortare ben betyder kortare steg så om jag inte ser upp så snubblar jag över henne. Dessutom är vi ju också ett gäng glada ammatörer så ingen av oss (inte heller jag) håller oss på någon form av linje. Detta gör ju också att jag inte har någon aning om var hon egentligen befinner sig, så när jag minst anar det är jag bara någon decimeter från att bli skallad i solarplexus.

Hur kom jag då fram till detta kan man undra. Jo, idag var hon inte där och det gick, som Tommy skulle ha sagt, glimrande! Jag som alltid trott att mina svårigheter med aerobic berodde på att jag saknar taktkänsla och är totalt odansant. Tänk så fel man kan ha... eller?

A lass in the makeing

Woho! eller vad man nu säger om man bor i Skottland. Får helt enkelt ta reda på det. Samtidigt som jag funderar ut var jag ska bo, hur man billigast kommunicerar från Glasgow, vad grejen med wiskey egentligen är, vilka kurser jag helst vill läsa, vad jag ska göra med min lägenhet här och alla mina saker och hur i helvete man egentligen packar för att bo i ett annat land i en hel termin. Men det är kärt besvär för jag ska äntligen få chansen att plugga i Skottland! Ja, om inte University of the West of Scotland säger nej förståss, men då ska jag ju göra bort mig rejält. Så: WOHO!

Missat!

På något sätt har jag lyckats missa att Thåström släppt nytt. Det är inte okej! Måste genast åtgärdas. Finns det på Spotify? Sedan måste jag genast ta reda på var han egentligen turnerar. Ska jag ändå ta en egosommar kan jag ju inte missa möjligheten att se mannen, myten och legenden live. Är det någon som vet var och när han spelar???

Quized

Gjorde av någon anledning lite quizes på Facebook idag. På frågan: Vilken svensk är du? (jag, dög tydligen inte som svar) blev svaret Pippi Långstrump. Något mer roande är kanske resultatet av "Vilken typ av terrorist är du?"

Du har visst inte riktigt valt sida men har tankar om att störta flera kontinenter med våld och har redan börjat producera hemmagjorda kolsyrebomber. Du jobbar på ett dagis och skänker pengar till fattiga men du har baktankar och försöker rekrytera unga pojkar på din arbetsplats med hjälp av klubbor och salta bomber. Din framtid är ovis men chansen är stor att du blir en smällfet glad kamrat.

Så nu vet ni. Se upp!

Har du lust att komma över..

Hej, har du lust att komma över på en pizza och lite sex... öh, en film menar jag?

Nej, jag vet inte varifrån det kom. Men lite sällskap skulle ju inte sitta fel. Fast nu upptäckte jag just att 5an sänder Timrå-HV71 så jag är nog inget trevligt sällskap ett par timmar framåt.. Forsa Timrå!

Kvällens raggningsreplik för er som ska ut och svira:

Jag skulle se bra ut på dig.

Hade gött!

Om det vore hemhemma...

Imorse när jag gick till skolan var det grått och lugnt med lite snö här och var från gårdagens snöfall. Under tentan kunde jag ana solen över Norpan och på taket mitt emot rann det vatten. Så när jag kliver ut i det fria efter tre timmar juridiskt ordbajs möts jag av hemlängtansväder. Det är blött på marken, en kylig mildhet i luften och lite sol mellan molnen. Min termometer säger 0 grader, ändå tänker jag på vår. För hade det här varit i norr hos mamma och pappa så hade det varit vårväder. Härligt, påskigt, kladdigt vårväder. Det är lite svårt att förklara om man inte sett det, men det är något speciellt med snö som smälter i vårsol. Efter månader av kyla och vitt så blir det lera och fågelsång. Även om leran är döden för mina älskade mockaskor och det egentligen är långt till knoppning och grönt gräs så är det härligt. Så förlösande och befriande med porlande vatten lägst promenaden eller att bara sitta på en snöhög i smatten och låta vårsolen måla mitt bleka vinteranlete i en färg som kan liknas vid mänsklig hudton. Precis som er så ser jag ett marstrist och blött Norpan, men om jag blundar kan jag känna doften av norrlandsvår och höra hur katten med varsamma steg ger sig ut på äventyr efter månader sovandes i fåtöljen. För det är sant som det sägs; man kan ta norrlänningen ur norrland men man kan inte ta norrland ur norrlänningen.

Helgens raggningsreplik

För att vi alla ska ha en chans där ute i djungeln av potentiella tiopoängare kommer här en replik till:

Är det dig jag ska äta frukost med i morgon?

Åter igen, lycka till. Själv ska jag bege mig ut och käka med en hög vänner och totalt förtränga att jag borde plugga till min tenta. Det är så det ska vara.

ObiMike

Ifall någon undrade så finns det ingen som heter Mike i Star Wars... Det blir så fel ibland. Jag råkade blanda ihop Star Wars med ett avsnitt av Spin City när de kör en Star Wars-referens. Det blev inte bra.. Tror bara det var jag som fattade.. och förmodligen bara M som hade roligt åt det. Men det bjuder jag på.

Fina, fräcka flickor

Finns det något bättre än vänner? Åt en duktigt god scones med A idag. Fika och tjöta på allas vårt Café Zero. Hur gött som helst, det är sådant jag livnär mig på, att umgås med mina vänner. Tyvärr börjar jag uppnå den aktningsvärda åldern då mina vänner är spridda över landet och världen. Ibland saknar man att bo i Skabbryd och kunna glida över på en fika och lite stickning när som helst.. fast jag får väl acceptera att den tiden är förbi. Men bara så ni vet kommer det komma en tid då jag antingen är oförskämt rik efter att ha producerat mängder av skamlös reklam eller lyxhustru, och då tänker jag glida över på en fika till mina fina flickor på fika var ni än bor i världen.

Vem är du?

Personliga varumärken kräver tydligen en djup analys av den egna personen. Vem är jag? Varför gör jag som jag gör? Vilka värderingar ligger bakom mina val? Och varifrån har jag fått de här värderingarna? Mitt svar rent generellt är: Skit i det så lever du längre! Det är företagshemligheter! Så nu vet ni. För övrigt är jag en tämligen nöjd, lite kramsjuk person som inte behöver plugga förrän imorrn runt lunch. Det ni!

Ja men skål då

Ja jäklar vilken helg. Vilka idéer man kan få när alkoholen slår till. Fast varför klaga, det var ju kul. Vissa gränser bör ju tänjas på lite ibland. Tror att någon försökte fota också, men det gick inte så bra. Återstår att se vem mer som såg. Alltid lika spännande när man lever i en liten fiskdamm. Men som sagt, det var kul och lämnade efter sig en synnerligen behaglig känsla.

Nu ska jag dra till Trappan och plugga lite med Jo.
Fridens!

Dags att ragga

Det är åter igen helg, lönehelg faktiskt. Alla desperata och odesperata personers tillfälle att få sig ett nyp. Men hur svårt kan det inte vara. Svårt att hitta den där perfekta killen/tjejen. Svårt att få med honom/henne hem. Svårt, svårt, svårt. Låt mig göra det liiiiiiite lättare. Här är helgens raggningsreplik:

Skulle du kunna be dina bröst att sluta stirra på mina ögon?

Om någon får napp på den, let me know!

Tantproppen och tvåmetersmannen

Det där med att träna på Friskis är alltid lika spännande. Gick på ett medelpass idag. Ibland kommer de ihåg att säga till om att under springlåtarna så ska de som vill springa långsamt hålla sig mot mitten medan de som springer fortare får springa längre ut. Idag gjorde de inte det... Följden blev som så ofta annars att jag fick zigzaga mellan folk som sprang långsammare än mig. Tills jag fastnade bakom en klunga tanter. Långsamt lunkande 50 plusare som joggade som om svett var farligt. Tillslut hittar jag mitt tillfälle, får en lucka på utsidan och springer om. Jag hinner nöjd springa tio meter innan det tydligen är dags att hoppa lite. Gissa vad som händer sedan? Jo, vi ska springa lite till. Åt andra hållet!!! SUCK!

När springandet äntligen är över lyckas jag på något underligt vis hamna bakom en man som är minst 190 cm. Grattis! Jag ser nada och dessutom är han av den där sorten som har fullt upp med att hålla koll på sina egna rörelser för att se sig om och inse att han har en 167 cm pygmé bakom sig.. Detta gjorde naturligvis att jag inte bara fick se upp så att jag inte klev på någon bakom, jag fick akta mig för honom också. Ni kan nog gissa var det slutar. Just det, med en hand över ögat när han med stor entusiasm slänger armarna rakt ut och jag inte hinner ducka. Som tur var blev det mest en lätt touch av det hela, men ändå, man vill inte ägna halva passet åt att se upp för andras brist på motorik när man inte har någon själv!

Medeljympa+Aerobic=Sant?

Det var en gång ett friskispass som hette Medeljympa. Det hölls i jympalokaler landet över och blev snart känt under smeknamnet Medel. Medel är än idag ett av de vanligaste passen hos Friskis & Svettis landet över. Men tiderna förändras och nya träningsformer dyker upp. En av dessa träningsformer var Aerobic. Aerobic var mycket mer poppulärt bland de yngre motionärerna eftersom rörelserna var coolare och de i slutänden fick vara med och sätta ihop en koreografi av allt de lärt sig under passet. Aerobic och Medel gick i samma lokaler under många år utan att egenligen lägga märke till varandra. Men så småningom började en tveksam flirt. Medelledarna började ta med en och annan Aerobicrörelse och Aerobicledarna tog med styrkeövningarna i sina pass. Så en dag uppstod kärleken mellan Aerobic och Medel. De smälte samman i en peppig jympakoreografi som omvärlden skulle komma att känna som Danspasset. Bröllopsklockor ringde och allmänheten jublade. Om någon har något att invända mot denna förening, speak now... Men jag talade inte för jag förstod inte bättre. Idag när jag för första gången skuttade runt på Danspasset och försökte förstå vad som pågick ville jag förtvivlat skrika; Jag har något att invända! Men vem hör en förvirrad motionär genom det taktfasta klappandet?! Jag var mer bortkommen än på ett vanligt Aerobicpass och dessutom livrädd att råka peta ut någons öga i trängseln. Så beslutet var enkelt att fatta, det är med Step jag hör hemma. Jag tar därför farväl av Danspasset och entrar min vita springare för att rida in i solnedgången tillsammans med Step och Skivstång så att vi kan leva lyckliga i alla våra dagar.

¿Se puede tentar dama con el coito?

Enligt Google Translate betyder meningen ovanför; Får man fresta damen med ett samlag? Den och en hög andra förstklassiga raggningsrepliker finns nu upptejpade på vårt kära kårhus Trappan. För ikväll är temat Mexico och tequilan ska flöda. Inte för mig dock, jag har nått min halvårskvot redan. Så vi tänkte att ska det raggas så ska det självklart göras på spanska. Sen är ju den eviga frågan; fungerar verkligen raggnignsreplikerna? Jag svarar med en motfråga; om de inte funkar på något sätt så borde de väl ha försvunnit? För så är det ju, en dålig raggningsreplik som levereras med glimten i ögat är ju en klockren isbrytare. Man kan ju inte låta bli att le åt något så fånigt som en raggningsreplik och ett samtal som börjar med skratt har ju rätt goda förutsättningar. Dessutom vill man ju gärna veta vem som är modig nog att våga sig på att använda en raggningsreplik idag. Så jo, raggningsreplikerna fungerar. Fast det gör ju å andra sidan ett helt vanligt hej också.

For the love of tequila igen

Såg en stand up med Johan Glans häromdagen. Han illustrerar extremt väl den där horribla känslan när man vaknar upp dagen efter och tror att man klarade sig undan rätt bra trots att promillen var förvånansvärt hög. Bara för att under dagen drabbas av insikter om vad man egentligen gjort. Hade en sån dag idag... Tequila är en form av ondska. Det visste jag ju i och för sig redan. Fast någon stans vill man ju tro att man blivit äldre och lärt sig what not to do på fyllan. Men inte då... När tequilan kommer in kommer fjortonåringen ut. Vad ska man säga, det är ju egentligen roligt, bara på lite olika nivåer. Det gäller ju att ha lite distans till sig själv och se det roliga i sina dumheter... Kan man skratta åt sig själv så kommer man långt. Sen får man helt enkelt ställa saker i relation till verkligheten. Så ikväll gör jag som Johan Glans och tänker på den danske fotbollssuportern. Ni vet han som sprang ut på planen och slog dommaren under matchen Sverige-Danmark. Han slår mig med hästlängder.